Snyggt men ointressant. Modus får tack vare spänningen tre fyrar av Johanna Hagström som inte är nöjd med överföringen från bok till tv-manus.
Snyggt men ointressant. Modus får tack vare spänningen tre fyrar av Johanna Hagström som inte är nöjd med överföringen från bok till tv-manus.

Snyggt kriminaldrama som inte engagerar

ANNONS
|

Kriminalpsykologen Inger Johanne Vik (Melinda Kinnaman) återvänder till Sverige från ett FBI-jobb i USA. Väl hemma blir hennes dotter vittne till det första i en serie sammanlänkade mord. Tillsammans med kriminalkommissarien Ingvar Nyman (Henrik Norlén) tar hon upp jakten på mördaren.

TV4:s nya kriminaldrama Modus inleds storslaget. I introduktionen är det vackra vinterbilder, suggestiva flygningar och händer som ödesmättat tappar greppet om varandra. Redan där kan man ana den åtta delar långa thrillerseriens styrkor och svagheter.

Tv-dramat, baserat på Anne Holts roman Frukta inte, bjuder på riktigt snyggt foto, väl valda miljöer och effektiv klippning. Manuset jobbar ambitiöst med ett flertal rollfigurer och parallella berättartrådar som successivt vävs ihop och blottar teman som relationen mellan föräldrar och barn, religiös fanatism och intolerans.

ANNONS

På minussidan har vi en hel del styltiga och inte sällan slående svengelska replikskiften, som gravallvarliga poliskommentarer i stil med ”Jag vet inte om det kan hjälpa dig, men ...” och ”Med all respekt, men ...”.

Huvudpersonen Vik är för mig, efter att ha sett fyra avsnitt, märkvärdigt ointressant. Hon agerar väldigt lite, reagerar mest. Jag får ingen lust att veta mer om henne, något som är nog så viktigt när vi förväntas vänta en vecka mellan avsnitten i stället för att bulk-titta flera avsnitt i sträck.

Därtill finns det problem som jag tror handlar om överföringen från litteratur till tv-manus. Vissa ingredienser, som känns rimliga när de berättas i skriven form, fungerar betydligt sämre i rörlig bild och då hjälper det inte att det är de Emmy-belönade manusförfattarna Mai Brostøm och Peter Thorsboe (Mordkommissionen, Örnen) som står för överföringen.

Ett exempel är det autistiska barnet som blir vittne till mord. Hon tycks vara i det närmaste avstängd från omvärlden, när hon inte får panik och skriker hysteriskt. Den framställningen av människor med autismspektrumstörning känns både uttjatad och ganska fördomsfull. Det är absolut inte den unga skådespelarens fel, hon gör ett bra jobb. Men i bokversionen kan bilden av henne fördjupas på ett sätt som är svårare på tv.

ANNONS

Att betyget trots allt blir bra beror på att Modus lyckas med grundbulten i allt kriminalberättande: Det är spännande. Avsnitten har eleganta cliffhanger-slut som kittlar tittaren att fortsätta kolla. Synd, som sagt, att det inte går att bulk-titta. Det hade varit till seriens fördel.

ANNONS