Shakespearedebut om existensens villkor

I över tio år har Sofia Jupither velat ta sig an "pjäsernas pjäs". Nu gör hon slag i saken och blir därmed den första kvinna som regisserar "Hamlet" på Dramaten. Att ge sig in på oprövad mark är inget hon ryggar för – de senaste åren har hon både debuterat som operaregissör och testat barnteater för första gången i "Mio min Mio", på Kulturhuset Stadsteaterns stora scen i Stockholm.

- Det är självförtroendebaserat. Jag har jobbat så länge att jag kom till en punkt där jag känner att det funkar. Jag vågar prova mer nu.

Eviga frågor

Tre gånger har Sofia Jupither gjort bearbetningar av "Hamlet", utan att nå målet. Där finns ämnen som är evigt aktuella, och som hon dessutom har varit inne på tidigare, i mer moderna pjäser.

- Det är en väldigt subjektivt skriven pjäs, om att hamna i en struktur – ett samhälle och en familj – som kräver att man ska vara något man inte är, och hur det maler ner en, säger hon.

Där finns ett utanförskap som hon menar att vilken tonåring som helst kan känna igen sig i: bara att försöka passa in i skolan kan leda till tankar i samma banor som Hamlets. Själv har hon tidigare satt upp Lars Noréns pjäs "20 november", om en kille som genomför en skolskjutning.

- Han drar samma slutsats som Hamlet: vi ska ändå dö så vad spelar det för roll hur vi lever.

Även huvudrollsinnehavaren Adam Lundgren har börjat grubbla på temat "att vara eller inte vara".

- Det här är frågor som har varit aktuella i 400 år så det vore konstigt om de inte var det nu också. Man börjar fundera över varför man finns eller varför man ska göra något överhuvudtaget, säger han och Sofia Jupither skrattar till:

- Det har inte hänt något på 400 år med att vara människa. Ett liv är så kort, sen är vi döda. Så vad är den här kampen vi håller på med?

Upptäcker Shakespeare

För Sofia Jupither har det länge varit självklart vem som skulle axla huvudrollen: ända sedan hon "såg något ljuvligt ta form" under Adam Lundgrens slutproduktion på Scenskolan i Göteborg. Han tvekade dock innan han tackade ja. För det första är det främst filmen han har dragits till – det är med "Känn ingen sorg" och serier som "Vår tid är nu" han har blivit känd. Shakespeare var heller ingen favorit:

- Jag tänkte, hur säger man ens replikerna? Det är så högtravande, berättar han och erkänner att han brukade älska konspirationsteorierna om att det inte var Shakespeare som skrivit dramerna.

- Men nu tänker jag att jag måste läsa mer av honom, för jag älskar alla de här frågorna som väcks.

Det som först var en "skräckblandad förtjusning" har gått över till lust: ensemblen fungerar bra ihop och Sofia Jupither regisserar med passion på ett sätt han inte har varit med om förut. Han har till och med upptäckt att blankversen inte är särskilt högtravande utan att den tvärtom passar de existentiella spörsmålen. Han känner sig bekväm i rollernas roll.

- Det är en förbannelse att så många har gjort den. Men samtidigt en frihet i att man kan tolka den hur som helst och nu är det jag som gör den så då färgas den av mig, säger Adam Lundgren.

Spårar nyanser

Även Sofia Jupither har tagit sig förbi Shakespearerespekten. Hon har lagt stor vikt vid att tolka alla språkets nyanser och ensemblen har jämfört den engelska versionen med olika översättningar. Hon fascineras av att en glidning på en betydelse i ett ord kan lösa upp eller blockera en situation.

Fokus ligger på språket och skådespelarna. Scenbilden kommer att vara avskalad.

- Det blir enkelt men massivt. Det är trots allt en helafton Shakespeare så det måste vara maffigt.