Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Ulf Lundell ger full valuta för pengarna

På scen

Ulf Lundell. Halmstads teater lördag 17/11

’’Rent förbannat’’ heter Ulf Lundells nya skiva, och turnékonserten som ska lansera den land och rike runt, börjar med låten ’’Är vi lyckliga nu?’’.

’’Tillsammans vi två’’ är en gammal romantikers dröm som varvas med politisk ilska och revolutionsappell. Arg tycks den 63-årige rockpoeten mest vara på De fyras gäng, det vill säga allianspartierna, som raserat det folkhem han har sina rötter i. Huruvida det är folket som bygger landet kan ifrågasättas nuförtiden, kanske är det hedgefonderna och riskkapitalet. Det spelar visst roll om börsen går upp och räntan går ner. Nu är det slut på jämlikhet och brödraskap. 

Extra politiskt blir det tack vare en oväntad Kurt Weil-sång: ’’Sjörövar-Jennys visa’’ ur Tolvskillingsoperan, i ett arrangenmang för dönigt rockband som nog Weills stränga kvarlåtenskapsbevakare kan ha synpunkter på. Men lite Brecht är alltid en krydda, även i rocksammanhang.

Konserten börjar i högsta tempo och på högsta volym, och håller på gott och ont en jämn linje nästan rakt igenom två timmar och fyrtio minuter. På gott därför att fansen tycks få exakt vad de förväntar sig, Halmstads teaters fullsatta salong sjuder av hängiven beundran. Det första skanderande ”Uffe, Uffe, Uffe!” kommer redan efter 25 minuter. 

På ont därför att konserten blir sällsynt monoton, utan dramaturgi och variation. Arrangemangen är inte precis subtila. Lundell är inte känd för att flirta med sin publik, första mellansnacket kommer efter 45 minuter, och handlar om HBKs kvalseger. Passande, eftersom publiken till största delen tycks bestå av män man mera förknippar med sportsammanhang än musik. 

Att Pilkington lägger ner han har också noterat, de sociala kommentarerna dominerar som sagt låtmaterialet på nya skivan. Kanske är en Lundellkonsert ett slags upprättelse för manligheten, hårt pressad i dessa tider: nostalgin över folkhemmet, där en man byggde landet med två tomma nävar, önskedrömmen om Kvinnan, tillåten att åtrå, längta efter och lägra. 

Värst är det att ljudet är uruselt, åtminstone där jag sitter längst bak. Diskanten är alldeles för vass och basen för bumlig. Den vassa diskanten förstör flera av Janne Barks gitarrsolon och Markus Olssons saxofonsolon. Lundell är inte precis känd som någon välartikulerande skönsångare, men när tre fjärdedelar av sångtexterna försvinner på grund av usel filtrering och mix blir det ovanligt tråkigt. 

Men detta hindrar inte artisten från att ånga på i samma höga tempo, hans förmåga att låta låtar gå in i varandra i över två timmar är enastående. Hatten av för den energin. Låtmaterial har han ju samlat på sig vid det här laget: även om stora delar av konserten är låtar från nya skivan finns här också långa sektioner, i synnerhet på slutet, som bara består av gamla men inte särdeles lugna favoriter. ’’Chans’’, ’’Ut i kväll’’, ’’Snön faller’’, ’’Kär och galen’’. Han ger full valuta för pengarna för den som vill ha mycket volymstark musik och mycket Lundell.