I våra städer ser vi hemlösa, tidningsförsäljare och personer som tigger. I Teater Hallands kommande föreställning, en monolog skriven av Johan Friberg, regisserad och framförd av Teater Hallands Petter Heldt, går huvudpersonen V runt på gatorna och försöker förhålla sig till verkligheten. Hur ska man förstå den? Hur gör man rätt? Vems är felet att det ser ut som det gör?
– Pjäsen tar tempen på samhället utifrån en person, säger Petter Heldt som alltså både regisserar och spelar.
Karaktären V sörjer ett Sverige som han inte tycker finns kvar. Pjäsen belyser vad ensamheten gör med en människa. Och det finns vissa likheter mellan V och Rolf Lassgårds karaktär i "En man som heter Ove", tycker Petter Heldt.
– De är ensamma personer som har en sorg inom sig.
Johan Fribergs text "Den stora ensamheten" har tidigare spelats på Folkteatern i Göteborg, i en annan uppsättning. Till den här föreställningen har Petter Heldt lagt till musik av Evert Taube.
– Taube är barndom, uppväxt och trygghet för mig, säger Petter Heldt.
Musik av Evert Taube är också ett sätt att skildra det gamla Sverige, tycker regissören.
– Lyssnar man på hans låtar är många väldigt daterade. De har teman som inte riktigt stämmer med vår tid. Men han skapade en folksjäl. Det är intressant att ha med. Evert Taube har bidragit så mycket till vår bild av oss själva, säger Petter Heldt.
Föreställningen spelas i de flesta fall inte från en scen, mot en publik. I stället spelas monologen i en caféliknande miljö och Petter Heldt kommer röra sig bland kaffebord i publiken. Pjäsen, som är kopplad till Hela Halland Läser där romers situation och utanförskap belyses, kommer spelas på bibliotek, till stor del.
– Jag tänkte, vad är det svenskaste vi har? Det är den heliga fikan. Kaffeuppdukningen. Man tar fram finporslinet i finrummet. Så är det i folkhemmet; man ställer till med kaffekalas. Och så fort det blir jobbigt kan man säga "ta en kaka till, nu pratar vi inte om detta mer, ta en bulle", säger scenograf Lisa Burenius.
Hur jobbig är texten egentligen?
– Den river tag i saker som är laddade. Det finns en frustration i många: varför har det blivit som det har blivit? säger Petter Heldt.
Vad vill ni ska hända inom publiken när de ser pjäsen?
– Den negativa sidan av ensamheten är att man odlar tankar som aldrig blir utmanade av andra. Pjäsen kan förhoppningsvis väcka känslan av att vi inte kan låta det bli så, säger Petter Heldt.
Tror ni att ni når dem ni vill nå?
– Risken är alltid att man spelar för redan frälsta. Men man hoppas alltid att en pjäs ska ge ringar på vattnet. De som har sett pjäsen pratar med någon som pratar med någon annan. Man kan inte ha större förhoppningar än så. Vi är ingen primärvård. Det här är teater. Det sätter igång tankar, men inte mer än så.
Föreställningen är bokad till närmare tio halländska platser i vår.
– Förhoppningsvis spelar vi i massor av bygdegårdar i länet till hösten, säger Petter Heldt.
