Egentligen borde väl Molière, inte Shakespeare, vara 123 Schtunks "hovdramatiker". Molière var uppfödd med commedia dell'arte. Commedia avgjorde hans teaterbana, hans teatertrupp bodde bokstavligen granne med den italienska komedins mästare Tiberio Fiorilli, och hans insats för världsdramatiken kan sammanfattas som att ha överfört det folkliga gycklet till hovets salonger.
Franskklassisk komedi är egentligen inget annat än en dramaturgisk anpassning av commedia. Kanske är det just därför som inte 123 Schtunk haft så mycket med Molière att göra.
En figur som Den Girige är ju så att säga commedia redan från början. Medan tragiska hjältar som Hamlet, Macbeth och King Lear förstås är mycket mera tacksamma att göra om till clownfigurer.
Nu har i alla fall Lasse Beischer bestämt sig för att berätta den absoluta sanningen om Molière, på liknande sätt som han tidigare gjort med Shakespeare. En man, två akter, tre timmar med paus. Fullt ös.
Det börjar med en dramatisk ballet pantomime; tragedi och komedi i samma korta inledning. Très élégante.
En föreläsning om commedia, med förevisande av Pantalones och Harlekins masker följer därefter. Men sedan är det slut på den pedagogiska ambitionen.
Av Molières liv nämns i stort sett bara fängelsevistelsen och antydningsvis det skandalomsusade tringelförhållandet med Madeleine och Armande Béjart.
Jo, och så förstås att han kollapsar under framförandet av Den inbillade sjuke 17 februari 1673 (men han dog faktiskt inte på scen utan i sitt hem några timmar senare).
Pjäserna utlovas gång på gång, men det blir bara en mycket "beischersk", och mycket kort, improviserad variation på Den Girige.
Som nödlösning på löftet att spela Molières samtliga pjäser framför en Sven Bertil Taube-liknande trubadur till lutackompanjemang en lista på pjästitlarna.
Långt in i föreställningen kommer en förklaring. Beischer agerar historisk teaterkritiker och dömer ut Molière som mossig.
Alla pjäser följer samma mönster: en dysfunktionell kärlekskrank gubbe som blir snuvad på sina avsikter av en gud ur teatermaskineriet som träder in på slutet och låter alla få den rätte och den rätta.
Det är förstås provokativt. Men något ligger det i kritiken, och detta kanske är förklaringen till 123 Schtunks undvikande av Molière.
De gör ju redan originalet så att säga, till exempel Beischers stående improvisation att alltid flirta grovt med någon ung kvinna (i förekommande fall man) i publiken.
Frågan är om inte det ständiga uppskjutandet – av exempelvis att berätta om pjäserna – också ska betraktas som en lazzi, ett stående skämt. All komik, och i synnerhet commedia, bygger på upprepning.
Beischer är metateatralt smart nog att skämta även om detta, att allting tar så lång tid. Föreställningen är en improvisationernas jubelfest, och salongen är stundtals nära att explodera av skratt.
Det är ett enormt och imponerande kraftprov att ensam på scen (med viss hjälp av ett tiotal publikmedlemmar, bland andra Beischers bröder, samt ständige teknikern Thomas Påhlsson) i långt över två timmar aktivt driva improvisationer som ibland känns som om de skulle kunna gå över någon slags psykologisk gräns.
Även om Beischer hånar kroppsteater och avantgardeteater så är detta ibland faktiskt commedia som performance, om man definierar performance som enbart här och nu utan dramaturgiskt historieberättande.
Som till exempel i den fruktansvärt roliga trubadurpassagen. Eller högläsning ur Tartuffe under klättring i bänkraderna – därför att scenanvisningen kräver fysisk utlevelse.
Det är sannerligen ingen dålig prestation.
Något framträdande i Falkenbergsrevyn blir det nog inte, trots att Magnus Wernersson sitter i publiken. Lasse Beischer spelar i en helt annan liga.
Teaterrecension
123 Schtunk
Molière – den absoluta sanningen
Av och med: Lasse Beischer.
Regissör: Josefine Andersson. Musik: Dick Karlsson.
Scenograf, kostymör, sufflör: Thomas Påhlsson.
Dramaturg: Lena Fridell.
Varberg, tisdag den 12/7 (spelas i Nöjeshallen, växelvis med "Rid i natt" som vid bra väder ges i Nöjesparken, till och med den 31/7)
