Satirisk realism som slår hårt

ANNONS
|

Nationalsången i moll inleder Folkteaterns uppsättning av Gert-rud Larssons politiska satir "Den flygande handläggaren". Man anar att det går utför med folkhemmet.

Stycket är en kronologisk genomgång av det senaste årtiondets socialförsäkringsreformer, i synnerhet förändringarna av Försäkringskassan. Det innehåller verkliga personer, Göran Persson exempelvis, och välfärdsslaktaren Anna Hedborg (Ulla Svedin i mycket porträttlik mask). Mest illa åtgången blir Curt Malmborg, Försäkringskassans förre generaldirektör.

Gertrud Larsson är skoningslös mot Malmborg, och mot all den konsultgenererade corporate bullshit som ligger bakom så många ”reformer” i den offentliga sektorn på senare år.

Effektivitetsmått, ”kundfokus”, pinnräkning, ledord, målbilder, balanced score card. Och så vidare. Att effektivitetsmålen varken har lett till den av politikerna önskade besparingen, eller till den av medborgarna önskade förbättringen av offentliga service, är ett av styckets huvudteman.

ANNONS

Den flygande handläggaren är en gammal trotjänare som till slut får nog, när en av hennes psyksjuka ”kunder” tar livet av sig för att hon tvingas arbetsträna på Arbetsförmedlingen.

Pjäsen är faktiskt ett av de mest svidande, faktabaserade stycken politisk teater jag sett på länge. Styrkan ligger i att den inte begraver sig i snyfthistorier, inte spelar på sentimentalitet eller indignation – episoden med självmordskandidaten är mycket kort.

I stället avslöjar den maktens inre tomhet och hyckleri, dess förakt för svaghet: för ”överutnyttjarna” som Anna Hedborg kallar alla som socialförsäkringssystemen är till för att skydda.

Makthavarnas skäl för maktutövning är inte nationalekonomiska eller samhällspolitiska. Det är mycket råare än så: ”Jag gillar att ha makt”.

Gertrud Larssons researcharbete är imponerande, hon har ett säkert öra för den verkliga betydelsen av alla managemantfloskler som sprids: att ”utkommunicera” är detsamma som att befalla. Förmodligen är det många offentliganställda som kan få en katharsisupplevelse av pjäsen, inte bara personal på Försäkringskassan.

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson lär inte gilla slutscenen. Synd bara att föreställningen blir stum, rentav träig emellanåt. Kanske har inte regissörstemperamentet passat riktigt ihop med Larssons hårtslående satiriska realism.

ANNONS