Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

1/60

Så bra var Bruce Springsteen

ROCK

Ullevi, lördag

Publik: 62 676

Bäst: Drive all night, Because the night.

Sämst: Rörig låtlista utan styrsel.

Jag har aldrig tidigare tagit mig till en Springsteen-konsert med så nollställda förväntningar som på midsommardagen. Rapporterna från Europa-turnén har varit allt annat än peppande. Det har handlat om röriga, ojämna kvällar utan dramaturgi och styrsel.

Väl på plats påminner jag mig själv om att det trots allt inte ens var meningen att Springsteen skulle turnera i Europa i sommar. Man satte ihop en inomhusturné i USA för att uppmärksamma släppet av The River-boxen. Sedan fann Springsteen plötsligt sig själv på ett plan till Europa

Bruce hans band menar att det inte skulle funka att spela sig igenom The River-plattan på arenor stora som Ullevi. Här krävs stadionbrytare och hitparader. Ärligt talat tror jag det bara är halva sanningen.

Med det resonemanget öppnar man inte, som på lördagen, ensam vid pianot med rariteten The Promise. Den skjuter skyhögt över de som kommit för Born to run och Waiting on a sunny day. Man plockar inte fram en mjuk outtake som Save my love.

Förmodligen tröttnade helt enkelt även Springsteen och musikerna på att göra mer eller mindre samma konsert kväll efter kväll. Det blev otåliga, som det barband från New Jersey de på många sätt fortfarande är. Nu har de i stället gett sig själva full frihet att lägga upp konserterna efter humör och känsla.

Bruce Springsteen har förvandlat River-turnén till en jukebox, eller jukeboss om man så vill, där det är fokus på att fixa mesta möjliga party. Och det finns förstås få ställen som passar bättre än ett sommarljummet, fullsatt Ullevi med en publik som alltid tar emot sin Springsteen med öppna armar.

Så efter inledande The Promise trycker Springsteen på med Badlands och dessutom lite överraskande tre nummer på raken från just The River-plattan.

Det funkar bra, absolut, men det är mer avslappnat en energiskt. Vid tidigare besök har Springsteen kommit in sprakande av adrenalin och engagemang. Nu är känslan en annan. Det är mer av en avslappnad kväll på verandan med gamla vänner än en extatisk rockkonsert där demoner ska drivas undan och hjärtan sättas i brand. Kanske borde jag gilla läget, men jag vill ha mina Springsteen-kvällar som de hänryckta väckelsemöten fullproppade av tro, hopp och kärlek de brukar vara. Till det krävs en tydligare plan, en angelägen berättelse.

En av Springsteens styrkor har alltid varit förmågan att gå på känsla och hålla låtlistan öppen för plötsliga infall. Det har handlat om finkalibrerad, kärleksfull kommunikation såväl inom bandet som med publiken. Med Springsteen själv som handfast och fingertoppskänslig reseledare genom den ena fantastiska kvällen efter den andra.

Nu blev samma styrka tyvärr något av en svaghet. Hungry heart kommer helt fel, My hometown håller gåshudsklass men lider av att stompiga Death to my hometown fortfarande skaver i öronen. Youngstown är stark men hänger inte ihop med raggarrocken i Johnny 99. American skin är oväntat angelägen men saknar sin ursprungliga kontext. Då är det mycket bättre när han kör festandet fullt ut med Working on a highway, Darlington county och Waiting on a sunny day i effektiv trippel. För att sedan bli innerlig i I'm on fire. Det är klass. Och Drive all night, åh Drive all night, så fullständigt förkrossande vacker. Because the night är lika mjuk som mäktig och sista timmen med en mullrande Born in the USA, godståget Born to run och sanslösa Tenth avenue freeze out och Shout är galet intensiv. Han räddar kvällen där.

Sammantaget är det ändå som att Springsteen tryckt på random-knappen. Jag vill ha mer. Två av tre kvällar återstår, så kom igen Bruce, blås omkull oss nu!