Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Välsmord rockmaskin. Brittiska The Temperance Movement avslutade Rolling Rootsy Revue på ett fantastiskt sätt med tunggungande bluesrock.

Rolling Rootsy Revue knockade publiken

Konsertrecension

Rolling Rootsy Revue
The Temperance Movement, …Baskery, The Handsome Family, …Basko Believes, Judah & The Lion, …Rayland Baxter, Justin Townes Earle
Hwitan, Falkenberg, tisdag den 30 juni

När den ambulerande endagsfestivalen Rolling Rootsy Revue går in för turnéavslutning i Falkenberg återstår bara en fråga: Hur ska de toppa det här till nästa år?

Kontrasterna kunde inte vara större. Å ena sidan pittoreska Hwitan fylld med sommarrusig publik på en av årets första riktiga sommarkvällar. Å andra sidan The Handsome Family som tar med åhörarna på en smått morbid musikalisk resa bland mord, spöken och livets mörkare sidor.

Äkta paret Brett och Rennie Sparks har gjort alternativ country sedan 1993, men fick rejäl uppmärksamhet när hyllade tv-serien True detective valde att använda duons Far from any road som introlåt. Paret lyckas med minimalistiska medel bygga en musikalisk kuliss som andas ödsliga vidder, nedgångna småstäder och knirkiga verandor.

Dessutom har de två en enastående förmåga att med sitt avslappnade och förvånansvärt roliga mellansnack snabbt skapa intim kontakt med publiken. Arrangörerna bakom Rolling Rootsy Revue kunde inte valt ett bättre band för att inleda kvällen.

Det är andra året som den ambulerande festivalen tar sig genom Sverige. Även den här gången besöker man Falkenberg, med sju americanaartister i världsklass som vid en första anblick spretar musikaliskt, men där alla har berättandet som största drivkraft. Frågan är om falkenbergarna förstår hur lyckligt lottade de är?

Systrarna Bondesson i Baskery har ingen lätt uppgift att ta över efter The Handsome Family. Och inledningsvis går det också lite trögt. Visst, stämmorna sitter imponerande och det musikaliska hantverket är gediget, men den där magiska kontakten med publiken infinner sig inte riktigt. Det är först med ösiga Throw me a bone, där Gretas distade banjo och tjejernas punkattityd kommer till sin rätt, som det tänder till på allvar. Och man önskar att alla av gruppens låtar innehöll samma intensitet.

Rayland Baxter, Basko Believes och Justin Townes Earles står för kvällens stabila singer-songwriter-insatser. Den relativt okände Baxter, sittandes ensam på en stol med sin gitarr, charmar snabbt med vackra melankoliska melodier, underfundiga texter och avväpnande mellansnack.

Justin Townes Earle är å sin sida desto mer känd. Som son till giganten Steve Earle har han kanske fått kämpa extra hårt för att skapa sig en egen musikalisk identitet, men har tack vare sitt starka låtskrivande kommit att bli en av americanavärldens stora affischnamn. Falkenbergssonen Johan Örjanssons alter ego Basko Believes har vid det här laget skaffat sig såväl gott om rutin som en imponerande låtkatalog, och visar att han definitivt hör hemma på den här festivalen.

Med banjo och mandolin som främsta vapen och en spelglädje som kan förflytta berg gör de unga Nashvilleborna i Judah & the Lion sitt bästa för att erövra världen. De besökte Falkenberg i januari tidigare i år och det märks att gruppen redan har en skara hängivna fans i publiken.

Med stompig folkrock toppad med en energisk banjo a la Mumford & Sons skapar de veritabel väckelsemötesstämning när solen är på väg ner över hustaken.

Kvällens sista akt, brittiska The Temperance Movement, går för knock redan från start. Med tunggungiga Ain’t no telling tar de ut riktningen för en timmes fantastisk bluesrock. Med en naturlig självklarhet förvärvad genom gediget turnerande visar de med all tydlighet hur ett välsmort musikmaskineri fungerar på bästa sätt. Extremt laddade Phil Campbell har en lika imponerande röst som okonventionellt rörelsemönster och det är svårt att tänka sig en bättre avslutning på en fantastisk festivalkväll.

Bild: Pierre Eriksson