Publiken dansade som om det vore 2003

ANNONS
|

Jag hoppas ni har glömt bort det här, men 1997 gjorde Warren G en fasansfull cover på Bob Marleys ”I shot the sheriff” (nej, gå inte in på Spotify och lyssna). Vår egen Dogge Doggelito kommenterade det hela med ”man rör aldrig Bobbans grejer”, en åsikt jag alltid har delat.

Tills nu. När Jenny Wilson som andra låt spelar ”Work” under sin eftermiddagskonsert i solgasset i Slottskogen, finns ingen plats för hårdnackade principer. Den kanske bästa låten från Marleys näst sista album,”Uprising” (1980), blir här en rak, hårt driven poplåt. Visst, Wilson är inte uppbackad av I-Trees men väl av Tensta Gospel Choir, som blir ett perfekt komplement till hennes souliga röst.

ANNONS

Vilket genidrag att plocka med gospelkören från Tensta till vårens två ”Blazin”-plattor, från vilka de flesta av konsertens låtar hämtas. ”Pass me the salt”, ”Like a fading rainbow” med flera lät bra redan på ”Hardships”, men när jag hör de omgjorda versionerna live blir det uppenbart att Wilson är en av Sveriges mest originella artister.

Janelle Monáes ”The ArchAndroid” (2010) måste vara den minst kommersiella platta som någonsin släppts på Puff Daddys, förlåt – Diddys – Bad Boy-label. En experimentell, futuristisk konceptplatta som torde vara svår att göra rättvis live.

Ack så fel jag har. Framför sitt tolvmannaband – med kör, stråk och blås – visar den kraftfulla sångerskan varför Outkasts Big Boi fick upp ögonen för henne för några år sedan. Det blir 45 minuters jordig Atlantafunk, som får delar av publiken att dansa som vore det 2003 då ”Hey ya!” fyllde varenda dansgolv. Bäst är som väntat ”Tightrope” och ”Faster”, men inte hade Monáe behövt köra en cover av Jackson Fives ”I want you back” mitt i konserten, de egna låtarna räcker gott och väl.

ANNONS