Det kunde ha börjat bättre. Strax efter klockan fem, när publiken strömmar in på Marknadsplatsen brakar regnet loss – och det fortsätter att komma spridda skurar när förbanden spelar.
Rent modemässigt är det häftigt när tusentals människor drar på sig regnrockar och ponchos i grälla färger. När alla drar upp huvorna ser hela platsen ut som en jätteskål med lösgodis.
Men Per Gessle är som bekant den svenska sommarens store lovsångare och kärleken verkar besvarad, för regnet upphör när Roxette kommer in på scenen. De slår an inledningsackorden till ”Dressed for success” som direkt följs av ”Sleeping in my car”, och Per&Marie är hemma. I dubbel bemärkelse.
Inför konserten har jag läst mycket om Marie Fredrikssons dåliga form – men jag blir positivt överraskad. I början av konserten tappar hon enstaka strofer, men i stort sett håller hon rakt i genom.
Hennes sjukdom och comeback ger också en magisk inramning till konserten och det är ingen tvekan om vem av de två frontfigurerna som hardcore-fansen älskar mest i kväll.
”Marie! Marie!” skriker de mellan låtarna med olika betoningar, beroende på vilket världsdel de kommer från.
Roxette radar upp hits och mera okända låtar och det blir jämntjockt ibland, med enahanda arrangemang. I stort sett varje låt innehåller ett gitarrsolo av den säkre Christoffer Lundquist, och jag undrar varför de inte varierar sig mer? De har faktiskt tillgång till en keyboardist som Clarence Öfwerman.
Förändringarna av ljudbilden kommer i alla fall i de lugna låtarna. Marie får inte ”Wish I could fly” att lyfta men hon gör en svidande vacker ”Perfect day”.
Allra bäst är det en stund senare när hon och Per, till enbart en akustiskt gitarr, ger sig i kast med ”Things will never be the same”, en av duons starkaste låtar. Någonsin.
”Det är inte långt från Halmstad till Hollywood”, säger Per när han och Marie sedan glider över i filmhiten ”It must have been love”. Efter en stund kommer resten av bandet tillbaka in på scenen och snart har publiken tagit över hela sången.
Alla verkar så pålästa. De som står omkring mig sjunger med i alla låtar – inte bara i kända refränger som ”How do you do”, ”Dangerous” och ”Joyride”.
Den sistnämnda sången är också ett av kvällens toppnummer med sin perfekta refräng, och den utgör konsertens final.
Men givetvis kommer bandet tillbaka. Marie gör en av kvällens starkaste insatser i ”Listen to your heart”, som följs av ”The look” där det känns som om allsången hörs ända upp till Skansen.
Sedan ska det vara slut, men i stället rullar scenarbetare in ett nytt podium med trummor och en orgel. Snart står Gyllene Tider där och river av två av sina mest klassiska hyllningar till den rådande årstiden: ”Juni Juli Augusti” och ”Sommartider”.
Per börjar sedan sjunga den hymn som ofta avslutar Gyllene Tiders konserter. Efterhand smyger Roxette in på scenen och när Marie tar mikrofonen kommer ett extatiskt vrål från publiken. På storbildskärmen ser jag en flicka i publiken som håller upp en skylt där det står Marie, med tårar i ögonen.
”När alla vännerna gått hem” sjunger Per & Marie, men av allsången att döma så har alla stannat kvar.
