Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/20

Lysande standup i cowboyhatt

När krutröken har skingrats står han ensam kvar, i boots, jeansskjorta och cowboyhatt. Precis som förra året är Henrik Schyffert den givne sheriffen i Badjävlars Västerngäng.

Över 1 000 personer har samlats i den soliga grässlänten utanför Hertigen, för att se Badjävlar Väst.
Att ett lokalt ortsnamn alltid går hem visar sig direkt när Henrik Schyffert påstår att han blev av med oskulden i Skogstorp. Vi får väl se vad han säger i Societetsparken i Varberg på måndagkväll – Bua?
48-åringen från Stockholm, som efter Whale, "Hassan" och Killinggänget var helt essentiell när statusen på svensk standup började höjas för snart 15 år sedan, imponerar genom att hitta perfekta referenser.

Det är just Lasse Berghagen som sätter på groupies bakom scen och Alex Schulmans tandkort som är lika rörigt som svensk grammatik. Det senare ingår i ett anti-rasistiskt budskap om att det är dyrare och tar längre tid att få en svenskfödd medborgare ut på arbetsmarknaden än någon som har flytt hit.
Den effektiva kombinationen av samhällskritik och lustiga bilder som målas upp i åskådarnas huvud fortsätter när svaret på ett eventuellt Nato-medlemskap blir att Sverige bör gå med i Ryssland.
Schyfferts upplägg är så smart att han räknar med att få publiken mot sig i en jämställdhetsfråga – så att han kan vända det till sin fördel i en avslutande, skrattframkallande bit om sexstrejkande tjejer.

David Batra är näst sist och en positiv överraskning. För mig har han alltid stått i skuggan av Johan Glans och misslyckats med både böcker och skivor.
Här är det bara flygplatsavsnittet som blir lite långt, efter en inledning där kollegorna Nour El Refai och Soran Ismail nämns innan Kristian Luuk oväntat blir måltavla för ett skämt om vita män som ser ut som terrorister eller pedofiler.
David skojar även om att livet med moderatledare Anna Kinberg Batra inkluderar en närgången Säpovakt och om när han lurar turister i Indien.

I egenskap av kvällens konferencier gör Peter Apelgren tre korta inhopp och som vanligt blir det få regelrätta skämt och mer ett flöde av detaljer i lagom osammanhängande berättelser. Farmors knarkiga mediciner ger "tjackballe" och även efter paus hamnar han under bältet i ännu mer absurda tankar om nakenhunden, en jätteliten jättepanda, bibeln och olika sexställningar med hustrun (Anna Mannheimer, som sitter i publiken).
Att göteborgaren ofta skrattar åt sig själv fungerar i början men blir – enligt lex Peter Wahlbeck – rätt tröttande i längden.

Magnus Betnér tar över och får en flygande start när han berättar att han har sparat ut håret bara för att djävlas med tunnhåriga män i hans egen ålder, som trodde att "han var en av dem". Han känns inte igen rent visuellt, men sättet att klä av "hjälpa på plats"-sekten och äggkontorasister (bra ord!) med fakta och ironi ligger helt i hans stil.
Två populärkulturella spaningar piggar upp, om författaren David Lagercrantz och sångerskan Adele – i vars texter Betnér ser bevis på att hon är en psykopat.

Halländskan Emma Knyckare är på hemmaplan, men verkar inte lika trygg på scen som sina mer rutinerade kollegor. Hon är pratig, men med lägre tempo än Apelgren, och materialet känns inte tillräckligt bearbetat och koncentrerat.
Snacket om kejsarsnitt och att ha könshår som Roger Pontares frisyr mynnar ut i en jämförelse mellan pattar och tänder som inte genererar särskilt många skratt.
Lite roligare är delen om att Liseberg har haft ett "lilleputtland" (sant) och om bonusen i att ha bonusbarn, medan underlivshumorn i slutet inte chockar tillräckligt och i stället bara blir äcklig.

Soran Ismail har länge hört till mina favoriter och han fångar publiken med ett lågmält framträdande. Tjuvnypen mot vännerna Schyffert och Betnér blir en miniroast och leder vidare till en generationsjämförelse om uppfostran med mera som jag gillar (kanske för att jag som spelare i ett av 80-talets sämsta ungdomslag i fotboll fick lära mig att en förlust inte minskade mitt människovärde).
Sorans tankar om att den som blir kränkt bara upplever ännu en övergående känsla blir en metadiskussion som nog passar bättre i en lång föreställning som "En skam för Sverige 2" i stället för när åtta komiker får en kvart var på scen.

Nour El Refai inleder med två lyckade rutiner från sin soloshow "En komisk depression" – att bli misstagen för att vara Laleh och att vara ett kulturellt Kinderägg (utlandsfödd, bisexuell och kvinna) som alla vill kvotera in på sin arbetsplats.
Avslutningen är en ironisk vinkling på hennes dom för sexuellt ofredande under inspelningen av tv-programmet "Ballar av stål", där hon säger att det är medelålders män som Fredrik Lindström som borde gå två och två på stan på natten för att inte riskera att få tonårstuttar upptryckta i ansiktet.

Lindström plockar upp den kastade handsken och skojar om att han som är en av få icketatuerade på plats ser ut just som en språklärare som Nour vill locka ut i skogen med en etymologisk ordbok.
Tatueringarna ingår i ett tema om att allt kan bli omodernt, med tjock-tv som återkommande knorr och med "Helter skelter" som smal referens till Mansonfamiljens mest kända mord 1969.
Fredrik Lindström är klart vassare än förra sommaren, med igenkänningshumor om homestaging, slitna jeans och väggbonader. Men kompisen och grannen Schyffert rår han inte på.