Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Sommaren 1991. I Fästningsspelen i Varberg medverkade bland andra buskisstjärnan Jojje Jönsson (rad två, med fjäder i hatten) som spelar Dag-Otto på Vallarna i Falkenberg även denna sommar. Framför honom sitter regissören Ulf Andersson. Fredrik Janacek (bakom dragspelaren) är numera musiker i Prag och spelar på Majas vid havet med Göran Dahlgren Band den 10 augusti. Ika Nord (i basker framme till vänster) är skådespelare och regissör. Lasse Beischer (trea från höger längst fram) gör succé som commediaclown i 123 Schtunk och spelar hela juli i Nöjesparken eller Nöjeshallen i Varberg.

Jojje i Fästningsspelen innan han blev Dag-Otto

I år är det 30 år sedan de nya Fästningsspelen startade i Varberg. Regissören Ulf Andersson minns att ungdomar som Lasse Beischer och inhyrda aktörer som Ika Nord och Jojje Jönsson blev välkända teaterproffs.

Under första delen av 1980-talet blev jag ombedd att komma till Varberg och göra någon typ av musikteater med ”problematiska” ungdomar.

De hängde på en fritidsgård, spelade musik och var en stilla rest från punktiden. Därmed var de också ett hot mot det ”borgerliga” samhället och måste därför få lite hjälp att ta sig vidare till ett ”normalt” liv.

Jag hade gjort musikteater i såväl Halmstad som Falkenberg med stor framgång – det hade ansvariga i Varberg hört talas om och jag anlände dit en afton då solen hade gått ned för länge sedan.

Framför mig på fritidsgården satt ett 20-tal ungdomar, som alla försökte se så obstinata ut som möjligt, på många väldigt olika sätt. Själv tyckte jag det var kul och vi fick snabbt ihop en första musikal.

Ulf Andersson. Bild: Jörgen Alström
Ulf Andersson. Bild: Jörgen Alström

Efter ”Svarta änkan” var det dags för ”Lycko-Lisa”. Nya ungdomar tillstötte – inte alla lika punkiga, men fulla av energi.

Staden de levde i gav inte så många tillfällen att få förverkliga sina drömmar, men här dök det helt plötsligt upp ett sådant.

Andra pjäsen genomfördes under ännu större framgång än den första och jag började förstå vilken kapacitet det fanns i gruppen av trubbiga unga själar.

En basist som blev kapellmästare, några unga damer med vackra röster, en clown, ett flertal dystra svartrockare, en kärnkraftspianist och många fler – alla glada skitar som ville berätta en historia.

Efter de två projekten tog jag mig en promenad på Fästningen och fick för mig att här gick det alldeles utmärkt att framföra Shakespeares texter. Kanske skulle det vara en bra utveckling av teatergruppen från fritidsgården?

Jag gick tillbaka till kulturkontoret och berättade vad jag tänkte. Det blev alldeles tyst. Jag blev ombedd att sitta stilla och vänta.

Löpare sändes ut åt alla håll och efter cirka en timme var kontoret fyllt av kommunala tjänstemän. Alla tittade på mig med förväntansfulla blickar – vem var denne man från Halmstad som utan att kunna Varbergs stolta historia, fick för sig att väcka liv i en av de heligaste traditionerna?

Jojje Jönsson som Dag-Otto. Bild: Ola Folkesson
Jojje Jönsson som Dag-Otto.

Jag hade ingen kunskap om de tidiga Fästningsspelen, som startade 1947 och somnade in på 1960-talet. Någonstans, någon gång hade jag hört om dem, men utan att lägga det hela på minnet.

Alla andra i rummet kände väl till Fästningsspelen. Efter många och långa meningar blev jag tillfrågad om jag verkligen ville göra Shakespeare på Varbergs fästning och dessutom med lokala förmågor.

Jo, det skulle nog gå bra, svarade jag så där lite lagom nonchalant.

Någon suckade (oklart varför), en annan log lite fånigt, en tredje såg strängt kritisk ut, en fjärde såg ut att ha vunnit på Lotto. Sammantaget var alla nöjda och det första av flera i raden av ”moderna” Fästningsspel sjösattes.

Att vi skulle spela Shakespeare tillhörde liksom traditionen, så på den punkten var alla överens.

Undertecknad hade vid denna tid ett stilla samarbete med Stockholms stadsteater och dess Elisabetanska satsning – jag hade just haft nöjet att läsa ”Som ni vill ha det” i nyöversättning av Göran O. Eriksson. Detta Shakespeares svar på det populära Robin Hood-temat blev mitt val till första uppsättningen.

Så kom det sig att ett gäng förvirrade ungdomar, några mogna själar, samt en handfull professionella artister och handledare spelade teater på en fullsatt Borggård sommaren 1986 – för exakt 30 år sedan.

Det finns många sätt att se på detta; att det är viktigt med djärva lokala initiativ, att ungdomar bör ha en meningsfull sysselsättning, att publiken älskar att sitta i den svenska sommarskymningen och invänta mörkret och det talade ordets magiska kraft.

Det finns många fler aspekter, men det viktiga var att vi lyckades. Sedan följde ”En midsommarnattsdröm”, ”Argbiggan” 1991, ”Hamlet” 1993, ”MacBeth" 1995, ”Tabarin” 1996, ”Kung Oidipus” 1997, ”Jeppe på Berget”, "Kung Ubo" 1999, samt flera mindre projekt.

Vid millennieskiftet hade de unga aktörerna blivit vuxna och utbildade sig inom kulturens områden eller gav sig helt sonika iväg för att arbeta på annan ort.

Efter projekt och pjäser i Ryssland, Polen, Frankrike och Danmark, tog jag tag i Internationella Gatuteaterfestivalen i Halmstad, en numera 21-årig tradition med Europarykte.

Fästningsspelen självdog och väntar fortfarande på sin nye frälsare – någon som tar en promenad och ser möjligheterna.

Kanske blir det våra barn? De som föddes och växte upp i sminktält och på scenen vid Varbergs fästning under 15 lyckliga år.