Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Rockfarfar. I går lirade Ian Hunter i Falkhallen, men HN var på plats i Malmö i torsdags och såg en konsert som lyfte ordentligt efter ett tag.

Hunter – en legendar med stor värdighet

Konsert

Ian Hunter & the Rant Band

Kulturbolaget, Malmö, den 16 oktober

(spelar i Falkhallen den 17 oktober)

Till tonerna av något som kunde vara en av Alan Lomax gamla fältinspelningar av kedjefångars arbetssång kommer de upp två och två på scenen.

Läs också: Hunters band är redo

Först trummisen Steve Holley och keyboardisten Dennis DiBrizzi, som tar över från den taktfasta sången och drar igång publiken. Sedan basisten Paul Page och gitarristen James Mastro, innan det är det dags för leadgitarristen Mark Bosch och kvällens huvudperson.

Ian Hunter kommer ut på scenen med all den värdighet men kan förvänta sig hos en 75-årig levande legendar. Det en gång så tjocka rock 'n' roll-burret har grånat och tunnats ut med åren, men hans andra signum – de mörka solglasögonen – sitter där de ska.

Det har sagts att rockmusik är "a young man's game". Antingen har ingen besvärat sig att tala om det för Ian Hunter eller också så struntar han högaktningsfullt i sådant trams.

Engelsmannen började med musik redan i det sena 50-talet, före både Beatles och Stones. Men det skulle dröja ända till tidigt 70-tal och glamrockbandet Mott the Hoople innan karriären tog fart på allvar.

På KB sparkar han igång med coola, men lite udda, soundtrackspåret "(I'm the) Teacher", innan klassikern "Once bitten, twice shy" från solodebuten 1975 skapar första allsångsläget.

Bandet låter grymt bra, men Hunter själv låter väl kraxig i de lite lugnare spåren i inledningen.

Men så, efter en handfull låtar, slår han sig ned bakom pianot och drar igång en serie låtar som lyfter spelningen flera nivåer.

Jag vet inte om det är så att han trivs bättre med att sjunga över piano eller om han helt enkelt bara har sjungit igång stämbanden.

Det är närmast en underdrift att säga att han är sparsmakad med mellansnacken, men han väger upp det med närvaro när han sjunger.

En låt som den svåra "Ta shunka witco (Crazy Horse)", från senaste albumet, med statiskt komp och mer en stämning än en melodi, hade lätt havererat. Men den växer till något betydligt större än vad kompositionen bär inom sig, på grund av det som Hunter laddar den med.

När så den David Bowie-signerade "All the young dudes" kommer som ett givet extranummer är det naturligtvis kvällens höjdpunkt. Men en av faktiskt ganska många.

Jag låter blicken glida över ansiktena vid scenkanten. Det är smått saliga ansiktsuttryck jag ser.

Och det är inte svårt att förstå varför.

Rock 'n' roll kan vara "a young man's game". Eller så kan det vara en lek som håller oss unga.

Bild: Ralph Bretzer
Bild: Ralph Bretzer