Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Familjen. I ”Trafikplats Glädjen” utgår Jonas Gardell från sin egen uppväxt i Enebyberg norr om Stockholm. Själv prioriterar han alltid barnen Amos (8 år) och Olga (4 år), som han och Mark Levengood har tillsammans med paret Fanny Ambjörnsson och Ingeborg Svensson.

Gardell ståuppar om sin egen uppväxt

För första gången på drygt nio år uppträder Jonas Gardell i Varberg med ”Trafikplats Glädjen” på onsdag.

– Det är det mest personliga jag har gjort sedan bokserien som inleddes med ”En komikers uppväxt”, säger han till HN-kulturen.

I september 2001 på Varbergs teater testade Jonas Gardell idéer till föreställningen ”Livet”. Sedan dess har han bara varit i andra halländska städer.

– Jag blir alltid lika förvånad över att jag överlever de galna kvällarna i Halmstad med Peter Wahlbeck. Jag minns särskilt en kväll när Thomas Di Leva också skulle sova över hos Wahlbeck, men bara ville ragga brudar hela tiden, säger Jonas, som under universitetstiden besökte kompisen Agneta Ivarsson i Falkenberg.

Din storebror Mattias fick Leninpriset i Varberg våren 2009. Skulle du kunna ta emot det?

– Nej, Lenin var en av 1900-talets största massmördare och dessutom har väl Jan Myrdal en koppling till priset. Han har haft fel i hela sitt liv och är inte ens en bra skribent, så jag vill inte bli sammanblandad med honom heller.

Har du förberett några lokala skämt?

– Nej, ”Trafikplats Glädjen” är inte den typen av föreställning med 90 minuter one- liners. Det finns en berättelse som grund, ett djupare allvar och ett litterärt drag, samtidigt som det är mindre improvisation. Publiken skrattar mycket, men på olika sätt. Det är inte bara de höga skratten som räknas, utan även om man ler med en tår i ögat. Den där blandningen av humor och allvar var jag först med i svensk standup, men nu har många plockat upp den.

En annan förändring är att det inte blir lika mycket fokus på att häckla ett ”offer” i publiken.

– Jag brukar ju kalla första bänkraden för förnedringens bänkrad, men det blir inte alls lika mycket sånt som i förra showen, ”Tillfällig gäst i ditt liv” (spelad i Halmstad 2007 och 2008). Ofta brukar det vara någon snygg kille som jag kallar pudding, för det blir en överenskommelse med publiken att jag kan flörta med alla i det lilla universum vi bygger upp tillsammans.

Efter ett antal större shower blir ”Trafikplats Glädjen” en återkomst till en mer avskalad ståuppkomik.

– Avstampet är en tävling i Kalle Anka som jag läste om som barn, där man kunde vinna en resa för hela familjen till Disneyworld – ”The happiest place on earth”. Man kan säga att det handlar om sökande efter lycka och glädje.

Jonas Gardell har även börjat att göra gig på mindre ställen igen. Bland hans egna komikerfavoriter finns Henrik Elmér, Kristoffer Appelquist, Mia Skäringer och Fredrik Andersson.

– Jag slutade ju med de små klubbarna 1993 när jag hade blivit först i landet med att göra standup i konserthus och på andra stora scener, men nu har jag kört lite för att hålla kontakt med kollegerna. I början kändes det som om folk bugade, men inte riktigt släppte in mig, men nu känner jag mig accepterad igen. Jag har roligt åt de flesta och ser gärna standup när jag har en ledig kväll utan barnen, vilket är rätt sällan. Vissa komiker är bra på scen, men katastrofala i tv, som Måns Möller.

I början av november fick du flytta fram ett par föreställningar av familjeskäl och i torsdags var du på begravning. Hur är livet just nu som 47-årig tvåbarnspappa?

– Ja, det var min mammas dödsvaka och begravning. Barnen är jag hemma med varannan vecka och jag har nog inte missat mer än fyra–fem timmar sammanlagt, trots att jag har gjort kanske 1 000 föreställningar under de åren. I valet mellan barnen och karriären prioriterar jag barnen stenhårt.