Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Finskt blod, svensk hjärta. Nu väntar Anna Takanen, Iwar Wiklander och Birgitta Ulfsson på sin publik. Anna Takanen är uppväxt i Tågarp utanför Falkenberg och har gått teatergymnasium i Halmstad.

Fosterlandet kan inte vänta

En familjehistoria, ett svenskfinskt samarbete, Anna Takanens avsked till Göteborg. I dag har Fosterlandet premiär.

Alma Pöysti och Birgitta Ulfsson omfamnar varandra och tvinnar ihop sina händer, blickar ut över skogen bortom den finska byn, bortom salongens röda stolar. I ett kort ögonblick förenas de i samma minne. Den unga Elsa och den gamla. Den unga, i gul klänning, som 5 juli 1944 just träffat sin älskade och den gamla som är 90 år. Hon som minns allt som var. Hur hon fick lämna bort sin pojke till en svensk mamma. En av sina pojkar.

- Gå inte riktigt så långt fram på scenen, stanna där.

Anna Takanen är lugn men rätt så bestämd på rösten, på gränsen till sträng. Men samtidigt, och utan några stora gester, delar hon ut ett uppskattande ord, en välkomnande vinkning eller en bekräftande klapp på armen till de skådespelare som kliver in och ut ur scenerna som repeteras. På kvällen ska ensemblen dra igenom hela pjäsen.

Dagen därpå träffas vi, Anna Takanen och skådespelarna Iwar Wiklander och Birgitta Ulfsson. De ser glada ut, pratar mycket. Iwar är tillbaka efter sin lunginflammation som flyttade fram premiären några dagar.

- Nu måste berättelsen få sin publik, vi längtar efter den. Vi är färdiga nu, vi sitter i startgroparna, säger Anna Takanen.

Birgitta Ulfsson och Iwar Wiklander är ett par privat, i pjäsen spelar hon hans mamma.

- För mig är det underbart att det är en finsk kvinna jag får göra. En karelsk kvinna som är mor och som har varit med om det här att skicka bort ett barn och behålla det andra. Och jag är mycket imponerad av Lucas Svensson. Han är en stor dramatiker, som har en inkänningsförmåga som inte är helt vanlig. Och han levererar en finsk kärv humor mitt i det sorgliga, säger Birgitta Ulfsson.

Iwar Wiklander gör rollen som John, eller Juhani som han hette så länge han bodde i Finland.

- Jag ska spela en som envisas med att vara göteborgare och förneka sin finska identitet. För mig är roligt att kunna gå in i en berättelse med så starka betingelser, säger Iwar Wiklander.

Berättelsen om Elsa, sönerna John och Antti, om barnbarnet Lussa, har uppstått ur Anna Takanens och dramatikern Lucas Svenssons erfarenheter. Annas Takanens pappa kom som finskt krigsbarn till Sverige. Lucas Svenssons morföräldrar kom från Karelen till Sverige under fortsättningskriget. I Fosterlandet har dessa historier blivit en egen berättelse, med spår och rötter i det som hände och det som kom som följd. Om tystnad, om sorg, om krav på svar. Och om skillnader mellan svenskt och finskt.

- Egentligen handlar hela pjäsen om konsekvenserna av ett krig. Det är förödande, det slår sönder allting: inre infrastruktur, yttre infrastruktur, människor, familjer, hus, tegel, allt. Det blir spillrigt och sårigt, säger Anna Takanen.

Lucas Svensson berättar att det talades lite om krigsåren i hans familj och att hans morföräldrar försvenskade sig så mycket det gick.

- Jag och Anna möttes kring den här historian. Den är ett sätt att försöka uttrycka något, återskapa en värld. Det är svart men inte enbart svart. För mig rymmer livet båda delar och den här pjäsen måste också rymma båda delar.

Anna Takanen tar med premiären också avsked från teaterpubliken i Göteborg, sedan väntar chefsstolen på Stadsteatern i Stockholm.

- Det är klart att föreställningen är unik för mig. Jag är tacksam och tycker att det är ett privilegium att få jobba med en historia som är så personlig och sedan gör man konst av det. Att få göra det här samarbetet med Svenska teatern, att få ha möjlighet att ha finska skådespelare i Göteborg under så här lång tid, det är klart att det har skapat en massa mervärden till Fosterlandet.