Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/36

"Fin musik och vacker slutscen"

Premiär för Teater Hallands nya pjäs.

Katarina von Bredow har fått många lovord för sina inkännande ungdomsromaner. Till exempel "Du & jag" från 2013. Nu har Teater Halland låtit syskonen Lina och Karl Ekdahl dramatisera och iscensätta romanen.

Huvudpersonen Andreas befinner sig i tweenyland, den där flytande övergångsperioden mellan barndom och pubertet: rätt så mycket för liten och oskuldsfull för att ta ställning till om det är schysst med silikontuttar.

Andreas är duktig i skolan, bäst på att måla och teckna, har på ytan välfungerande lärarföräldrar och är avståndsförälskad i kompisen Alicia. Han är skötsam, men vill vara populär, och till det krävs drastiska åtgärder.

Just valmöjligheterna, de existentiella valen, står i fokus i von Bredows romanberättelse: att titeln är en omvändning av filosofen Martin Bubers Jag och du är nog inte en slump.

Andreas ställs inför vuxna moraliska konflikter, vad är lögn och vad är sanning, och hur kan det sociala sammanhanget avgöra vilket som är vilket. Hans allvarligaste dilemma är att han upptäcker att pappa matteläraren är otrogen mot sin fru, Andreas mamma.

Syskonteamet Ekdahl har låtit ändra titeln till "Att vara Andreas", men det klingar ju fortfarande existentiellt.

Att dramatisera en roman som till största delen består av inre monolog är förstås inte helt lätt. Teater Halland-teamet löser det genom att låta Andreas röst dubbleras av övriga ensemblen, som även fungerar som förklarande berättarröster.

Carl-Markus Wickström ger Andreas själv en blekingsk dialekt, något som understryker hans naivitet. Andreas har en frågande inställning till det mesta, vilket Wickström markerar, i synnerhet när han vänder sig till publiken i sina monologer.

Scenograf Martin Bergström har skapat en enkel men smart scenlösning. Rummen Andreas vistas i, klassrummet och hemma, markeras med fotografier på rörliga kulissväggar.

Eftersom en olaglig graffitimålning spelar en stor roll i berättelsen om Andreas moraliska val finns det förstås också en tom tegelvägg.

Att få upp dramatiskt tempo i en berättelse som egentligen bara innehåller ett par handlingsbaserade situationer är förstås inte heller alldeles enkelt. Jakten på rörlighet gör tyvärr föreställningen en smula rörig. Kontrasten blir stor i de – fåtaliga – lugna och känslomättade partierna.

Lasse Carlsson, alltid en rutinerad klippa på scen, gör kompisen Edvin till en komisk figur. Den vänstrande pappan gör han med lätt parodi. Karin Lycke som Alicia betonar sin rollfigurs skörhet och osäkerhet.

Till det bästa med uppsättningen hör Anna Gustavssons musik: både fint beledsagande och illustrerande som ljudlandskap. Musiken är bättre på att rytmisera spelet än skådespelarnas rörelser.

Slutscenen, som förverkligar Andreas målardrömmar, är mycket stämningsfull och vacker. Elever från Frillesåsskolan har bidragit till det, som dekormålare.