Kristina Lugn och Allan Edwall var ett par, och partners i Teater Brunnsgatan Fyra. Ändå har såvitt känt ingen kommit på tanken att kombinera deras sång- och dikttexter. Inte förrän just Teater Brunnsgatan Fyra och Selma Produktion sammanställt sitt program Det sitter någon på vingen.
Det är ett mycket säreget sätt att dramatisera: inte texternas innehåll i sig, men miljöerna, stämningarna och känslorna. Scenhändelserna illustrerar inte direkt texterna, men ger dem relief och liv. Utom i Lilla Ester, Edwalls variant av Uppblåsbara Barbara-temat, som gestaltas med en dans med en skyltdocketorso, allt till hotfullt discodunk.
Även sången är dramatiserad, så till vida att sångarna/skådespelarna agerar medan de sjunger. Resklädda tar de plats på scen efter en kortare prolog. En inspelad röst läser en Lugn-dikt ur en glasburk. Det är ett bra exempel på hur finurlig och lätt surrealistisk dramatiseringen är, genom hela föreställningen.
Ett kylskåp visar sig kunna bli ett badkar, eller en trevlig plats att sitta och dricka på. Fjärde väggen rivs när skådespelarna intar salongens bänkrader med sång. En längre mimsekvens framför partiledardebatt på teve övergår till jakt på licensskolkare med pejlingutrustning. Ackompanjemanget är både inspelat och framfört lajv: arrangemang och instrumentering är lika egensinniga som dramatiseringen och har en tydlig dragning åt marknadsmusik och mörk trubadurtradition, med dragspel i botten.
Det sardoniskt kluriga och det politiska underifrånperspektivet i Edwalls texter lyfts fram med betoningar och gester. Som i Familjeporträtt: ”Ja, det är både synd och skam huru livet dundrar fram över små och svaga. Dom är att beklaga”. Man upptäcker honom på nytt, vilken fantastisk rimsmed han var.
Kristina Lugns karaktäristiska ensamstående lakonismer och lugubra vardagsabsurdism bildar en fantastisk samstämmighet med Edwalls tonfall. Ibland går visor och dikter in i varandra, sömlöst: ångestrapporter och uppkäftig satir, mänsklig medkänsla och existentiella bedömningar, vemod och spefullhet. ”Oron flyger från plats till plats”, det kan lika gärna vara skrivet av Lugn som av Edwall.
Den utomordentliga föreställningen, en helhetskomposition i bästa bemärkelse, har satt en svåröverträffad standard för hur dikt och visor kan presenteras. Man önskar att det aldrig ska ta slut.
