Ikon. Under lördagens konsert i Varberg bjöd Billy Idol på en resa bakåt i tiden, till 1980-talets glammiga poppunk
Ikon. Under lördagens konsert i Varberg bjöd Billy Idol på en resa bakåt i tiden, till 1980-talets glammiga poppunk

En äkta Idol-Billy i Varberg

När Pridefestivalen i Varberg avslutas äntras scenen i Fästningshörnan av den brittiske 80-talsikonen Billy Idol, som bjuder på många gamla hits.

ANNONS
|

Först ut är förbandet The London Souls, en New York-baserad duo som kör igång festen med 70-talsinspirerad rock och som trots en utspridd publik får några konsertbesökare att hänga med i musiken.

Det är inte förrän det andra förbandet, Hardcore Superstar från Göteborg, som publiken samlas. Åtminstone längst fram, där en trofast skara fans befinner sig. Sångaren Joakim Berg skriker att muren (det vill säga fästningen) ska rivas denna kväll, vilket är lättare sagt än gjort.

Responsen kommer lite senare, när Moonshine får liv i publiken. Den låten avslutar spelningen och med bandet vid scenens kant säger Berg: ”Jag ska inte göra en Dave Grohl” – passande med tanke på olyckan på Ullevi i Göteborg för några veckor sedan, där Foo Fighters-sångaren bröt benet.

ANNONS

Hardcore Superstar avslutar med en önskan om: ”Scream for me Varberg” – ett skrik som de trogna fansen stod för.

Därefter återstår huvudakten och entrén blev som förväntad. Inspringandes kommer en svartklädd, smyckad, ljushårig Billy Idol, som startar kvällen med Postcards from the past. Det är en av låtarna från Kings & queens of the underground (2014), hans första album på över tio år.

Att döma av inledningen skulle konserten påminna om turnéns förgående konserter och så blev det också. Konserten känns inövad, med en nästintill identisk spellista som den i Hamburg i onsdags. Av låtarna som spelas är bara några få med på senaste albumet, bland annat Can’t break me down.

Det tar bara fyra låtar tills Idol, eller rättare sagt William Broad, knäpper upp skjortan och står barbröstad under Flesh for fantasy. Kvällen följs av fler hits från förr – så man kan säga lite ironiskt att hela konserten består av Postcards from the past.

De cirka 3 000 åskådarna får njuta av igenkännande låtar och gitarrsolon av Steve Stevens, bland annat en bit av introt till Led Zeppelins Stairway to heaven.

Kvällen blir en blandning av soloartistens gamla hits plus några låtar från bandet Generation X. Tidigt kommer Dancing with myself, från den tiden.

ANNONS

Med näven i luften och det sneda leendet förflyttar Billy Idol publiken till 80-talet. Det är som om tiden har stått still, och det enda som signalerar samtid är mobilerna i luften, som fotograferar och spelar in.

Under cirka en och en halvtimmes klappar publiken rytmiskt till Idols hits och kulmen nås när Rebel yell spelas och skjortan åker av helt och hållet. Då är Idol i sitt esse och folkmassan jublar.

Därefter kliver han av scenen, men är strax tillbaka med första extranumret White wedding. Föga överraskande blev den hitlåten kvällens höjdpunkt ihop med Rebel yell.

Sist kör han Mony mony och därefter är tidsresan över. För denna gång.

Det är en imponerande spelning där jag förväntar mig en avdankad föredetting, men istället såg en genuin 80-talsikon ta med oss tillbaka i tiden.

Han har samma mimik och energi som då, men låter kanske lite mindre dundrande.

Men det är helt okej med tanke på att Billy Idol fyller 60 år i höst. Även om helheten upplevdes som en aning inövad är det ju utan tvekan ett vinnande koncept – så vad gör det?

ANNONS