Jag antar att det är därför han efter en strålande inledning med ”1999” – världens bästa öppningslåt? – och ”Little red corvette” brister ut i ett lååångt bluesrock-jam. Då jag knappt kan se den lille prinsen där jag står långt bak i den enorma publikmassan, undrar jag om en spelsugen Gary Moore har återuppstått från de döda och nu klyver ved med uppe på scen. Det är rent ut sagt plågsamt, kan inte någon bara ta gitarren från Prince?
När skärselden väl är över väntar dock paradiset. Tokfunkiga ”Let’s go crazy” och ”Delirious” sätter fart på dansskorna. Den underbara men här oväntade singelbaksidan ”She’s always in my hair” bäddar för en spektakulärt vacker ”Purple rain”. Sedan kliver Prince av scen. En del i publiken går därifrån, omedvetna om att de bara har sett en tredjedel av konserten. Och det bästa är kvar.
Två saker slår mig under den fortsatta hitkavalkaden. Det första är hur fruktansvärt bra Prince sjunger. Han låter fantastisk i varje aspekt av registret, från de djupaste bastonerna till den änglalika falsetten. När hanmed perfekt kontroll låter rösten spricka får jag gåshud. Det andra är att han verkar ha förbannat roligt; han ler, flinar, skrattar nästan hela tiden, och visar upp danssteg som inte står Michael Jacksons långt efter. Det blir allt lättare att ursäkta gitarrmanglandet.
När konserten avslutas med funkfesten ”Controversy” har Prince med band lirat i mer än två timmar. Det blev runt 20 låtar, varav några medleys. ”Kiss”, såklart, och ”Nothing compares 2 U”. Men även ”Hot Thing” och ”If I was your girlfriend”, där Kanye West plötsligt gör ett litet gästspel. Jag skulle kunna räkna upp 20 till som jag hade velat höra. ”Adore”, hans kanske vackraste ballad, och ”I wanna be your lover”, för att nämna två. Och varför inget från ”Dirty mind”-plattan, där den råa elektrofunken fulländades?
Men det är som Prince själv påpekar, han har för många hits. Det sägs att bandet har repeterat 300 låtar till turnén, och de kan ju inte spela alla. På vägen från Slottskogen ringer jag upp en kollega som har varit på plats varje gång Prince satt foten på svensk mark sedan mitten av 1980-talet. Kollegan är lyrisk: ”Det här var bättre än alla konserter på 90-talet. Han var lika bra som under glansdagarna på 80-talet”.
Jag får ta honom på orden.
