Dynamisk och dansant spelning med Petra Marklund

I höstas kom Petra Marklunds debutalbum under namnet Petra Marklund. Innan dess hade hon kallat sig September och kört studsig discopop men ironiskt nog var det i samband med sitt folkliga genombrott som hon bestämde sig för att lämna den stilen på hyllan till förmån för dyster dansmusik på svenska.

ANNONS
|

Själv har jag höga förväntningar på sångerskan som redan när hon gjorde sin till synes simpla Septemberpop hade något visst. Samarbetet med Kent-profilen Jocke Berg har fallit väl ut, Petras bitiga röst passar till den sortens låtar.

Men hon kan också konsten att blanda upp och göra spelningen dynamisk och intressant. Bortser man från mörka texter och dova ackord är det fortfarande genomgående svängigt och med huvudet högt.

Petra är som Jocke Bergs lillasyster, mindre folkskygg och mer inbjudande men med samma beska i botten. Dansen består i att svänga med den svarta spökkjolen och bandet är stort med inslag som synthar, fiol, piano och cello. Ljudet är stundtals väl kraftigt och instrument och sång drunknar i varandra i låtar som Aska i vinden, Sanningen och Nummer.

ANNONS

Tolkningarna från Så mycket bättre är ett måste och efter en glödande Kärlekens tunga som kunde ha varit ännu hetare blir det finstämt i Vem ska jag tro på?. Det avskalade framträdandet där fiolen och Petras sång riktigt kommer fram får mig att fundera på om hon inte skulle ha satsat på en något mindre orkester på scenen. Di Levas gamla hit blir hur som helst riktigt bombastisk i Petras händer.

Tyvärr försvinner nästföljande Provokatös lite i sitt eget långsamma tempo. När bandet kommer tillbaka höjs stämningen i Krig där gitarristen också tillåts sväva ut på ett snyggt sätt. Förlorad värld känns textmässigt personlig på ett annat sätt än de tidigare låtarna och här spelar Petra själv gitarr. Låtarna som följer på varandra är till största delen hämtade från senaste skivan och utgör ett bra smakprov från Inferno. Kvar är de där riktiga radiohitsen som alla väntar på.

Visst kan jag sakna en liten påhälsning av September, men jag förstår att Petra Marklund inte vill blanda ihop sin nya karriär med den hon för tillfället har lagt bakom sig.

I Mikrofonkåt - låten som närmast har blivit synonym med Petra (istället för med sin upphovsman, rapparen Petter) är riktigt bra, kaxig, glad och hård som en syrlig karamell.

ANNONS

Det roliga med Petra Marklund är att hon fortfarande är så oförutsägbar och spännande. Vem är hon? Blyg eller självsäker? Det nervösa mellansnacket tyder på det första, men när hon sjunger är det det andra som gäller. Vad är hennes stil? Svårmodiga ballader, färgglad danspop, vassa synthar eller smäktande stråkar? Hon behärskar det mesta.

Radioplågan Händerna mot himlen börjar stilfullt med stråkar och som tidigare nämnt är det i de något mer nedtonade numren som kvällens konsert är som bäst.

Avslutningen bygger upp riktigt snyggt med alla händerna mot himlen såklart och aldrig förr har väl så många dansat och klappat i händerna så mycket till så dystra textrader som livet är meningslöst. Ironiskt, men snyggt.

Petra Marklund

Solgården Tylösand

24/7

ANNONS