Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Den okända Heribertson får flest skratt i årets buskis

När den gästande stjärnan Bertram Heribertson fastnar i ett stereotypt porträtt av en greve träder hans fru Birte fram och bryter mönstret med fin tajming och galet kroppsspråk.

Teaterrecension

Regi: Ulf Dohlsten.

Manus: Lars Classon & Jojje Jönsson

Med: Stefan Gerhardsson, Jojje Jönsson, Siw Carlsson, Bertram Heribertson, Birte Heribertson, Robin Stegmar, Anna Carlsson, Karin Bergquist, Ola Hedén

Regiassistent: Matilda Jönsson. Kostym: Marianne Lunderqvist. Smink & mask: Tiina Bengtsson. Scenmästare: Katarina Isaksson. Scenografi: Marianne & Peter Dillberg

Producent: Janne Andersson, 2entertain

Vallarnas friluftsteater, Falkenberg, söndag den 3 juli (premiär).

Årets premiär på Vallarna kryddas av att det är 20 år sedan första buskisen med Stefan & Krister och att "Kikar'n"-trilogin av Lars Classon och Jojje Jönsson nu avslutas med en sista, fristående del.

Den senare är även i år en pålitlig skrattframkallare som Dag-Otto, smart nog utan sin signaturreplik "To de". Det hintas att brevbäraren med talfelet gör sin sista säsong, men jag skulle bli förvånad om 2entertain dödar sin populäraste rollfigur någonsin.

Läs också: Många hade siktet inställt på jäkelskap

Däremot lär Jojje säkert få en ny utmaning nästa år och för publiken blir det i så fall en omväxling med ny scenografi. Lite återanvändning kan vara bra för kreativiteten, medan för mycket minskar nyfikenheten - en svår balansgång.

Under föreställningen tänker jag på att uttrycket farskarusell finns av en anledning och passar in här, även om "Jäkelskap i kikar'n" inte är en springa i dörrarna-fars i brittisk sängkammarmiljö, utan mer ett lustspel med bondkomik.

En snabb vändning av karaktärerna inne vid navet kan påverka de ute i periferin och kasta iväg dem i en rasande fart. Men det jag ser i år är rätt mycket tvärtom. Enstaka satelliter långt från centrum öser på, men orsakar endast mindre förändringar i kärnan.

Tydligaste exemplet är Ester Sköld, spelad på bred skånska av Birte Heribertson, som gör flera härligt utlevande inhopp. Hon tar verkligen chansen att göra ett avtryck med sin biroll.

Ett tag går mina tankar till Josefine Andersson i 123 Schtunk, medan min sambo muttrar något om "Eva Rydberg-wannabe".

Birtes make Bertram Heribertson är ett av årets affischnamn, men hämmas av för många klyschiga repliker i rollen som greve Carl Hökenhjelm. I andra meningen hörs ett "För bövelen!", som snart följs av ett "Vafalls?" och en monokel som tappas av pur förvåning.

Grevens statusfall när han tvingas sjunga en barnvisa fungerar desto bättre.

Mitt i manusets solsystem upprepar Stefan Gerhardsson och Siw Carlsson sina roller som det ålderstigna pensionatägarparet Våge Jonsson och Dagmar Larsson.

De två veteranerna är stabila på scen, men långt från sina gamla, mer skruvade paradroller som Olvert respektive Augustina.

Siw har en lång drapa i början, men har i övrigt en passiv uppgift. Stefan får presentera det ganska tunna mysteriet med en stulen tavla och spela full så att det syns ända till bakre raden.

På film och i tv är annars tipset att gestalta en berusad person som försöker verka nykter.

Som sidohistorier finns två potentiella romanser. Luffaren Luddes kärlek till grevinnan Ingrid bjuder på en uppfriskande dos klasskillnadsproblematik.

Karin Bergquist hittar rätt ton och Ola Hedén sprider en skönt avslappnad Göteborgsvibb som för tankarna till Tomas von Brömssen.

I den andra (återuppväckta) flörten får R.E.A.-rutinerade Anna Carlsson excellera på norska som husan Grete Northug och lägga upp bollar som Dag-Otto kan smasha in.

Som den korkade polisen Emil Grip upprepar Robin Stegmar inte en roll, men väl manér som känns igen från tidigare uppsättningar – och på mina skrattmuskler funkar den spelade nervositeten och tidvis kraftiga stamningen.

Dag-Otto Flink är som vanligt fascinerad inför kärleken och som det barn han är rent mentalt blir han en i grunden asexuell narr som misslyckas i sina raggningsförsök, som i en fin scen mot Ester.

Regnskuren i början av andra akten förstörde publikens koncentration ett tag, men aktörerna väntade och improviserade med viss framgång.

Mot slutet får karusellen bra fart och det blir ett fyrverkeri av både repliker och pyroteknik för att fira Vallarnas jubileum. 2Entertains 21:a produktion på friluftsteatern i Falkenberg är inte lika oslagbar som 21 i Black Jack, men trevlig och underhållande för alla som inte är allergiska mot de flitigt förekommande pruttskämten.