Brådings föreställning om sexet, drogerna och fängelsestraffet

Läs HN:s recension och vad Varbergspubliken tyckte om Sanna Bråding.

ANNONS
|

Att bli sedd, på riktigt, kan vara skillnaden mellan liv och död. Den första som såg Sanna Bråding var en sminkös på filmen "Reine och Mimmi i fjällen". Sminkösen, som själv hade haft anorexi, såg rakt igenom skådespelaren Sanna Brådings alla försök att dölja den stora lögnen. Sanna Bråding har under sitt liv skadat sig med bland annat svält, kräkning, alkohol, vassa föremål, droger, sex och fysiskt våld.

– Jag slog mig själv så hårt i magen att jag tappade andan. Jag ville slå in fettet som jag såg välla fram, berättar Sanna Bråding.

För den som skadar sig själv i dag, skulle att se "För mycket av allt" kunna vara skillnaden mellan liv och död. Av den anledningen borde Sanna Bråding turnera på alla Sveriges gymnasieskolor med föreställningen baserad på självbiografin med samma namn. Gymnasieeleven som inte lider av självskadebeteende kan också ha behållning av föreställningen. Den kan exempelvis få upp ögonen för ett ojämställt samhälle där en man och familjefar som tar droger får behålla jobbet, när en kvinna utan barn eller familj som tar droger får sparken för att hon är en "dålig förebild".

ANNONS

Men dessa exempel på vårt ojämställda samhälle har hörts förr, om man har lyssnat på den feministiska debatten, vilket man får man anta att många i den till största del kvinnliga publiken har gjort. Och av en teaterkväll, där biljetten kostar några hundra kronor, förväntar jag mig mer. Jag vill inte sitta i stolen och rygga för uttryck med ambition att vara roliga, som en tandställning "lånad från vikingatiden" och "naturligt? naturligt my ass", som inte är det.

Sanna Brådings skådespelartalang syns bäst när hon imiterar andra, eller sig själv från tidigare åldrar. Det där mellan, monologen, berättelsen, är inte lika bra. Hon läser texten lite väl dramatiskt för min smak. Och så är det just det: att hon läser en text. Den syns lite för mycket. Den står i vägen för innehållet.

Föreställning hade gynnats av bättre regi. För innehållet finns där. Både skåderspelartalang och personliga erfarenheter finns där. Men utförandet är inte bra nog för att lyfta den inövade föreläsningen till den föreställning man förväntar sig när man sitter i en vinröd plyschstol.

Özz Nujen har stått för regiarbetet. Han är känd för sin komiska begåvning, och visst finns det tillfällen då publiken skrattar. Men jag önskar mer upplevd och mindre spelad känsla. Mer konkretion och färre klyschor. Och mer av den Sanna Bråding som lyser igenom när hon får kontakt med publiken och släpper manus.

ANNONS

Vid några tillfällen gnistrar Sanna Bråding till. Exempelvis när hon berättar om hur hon låter en manlig bekant ha sex med henne. Hon berättar hur hon lägger sig ner och tittar i taket medan han gör det han vill. Sanna Bråding lyfter hakan, så som hon gjorde den kvällen. Hon är stark, hon klarar vad som helst, han får göra vad han vill, bara han inte kysser henne. Denna utsatthet förklädd i styrka visar hon genom att bara lyfta hakan och den lilla rörelsen skickar en våg av olust genom min kropp. Den rörelsen får mig att känna mig antastad. Den rörelsen säger mer än alla kraftfulla uttryck hon tar till för att bevisa poänger i monologen.

Men det knyter sig inte i halsen då. Det kommer först när Sanna Bråding berättar om terapeuten, som efter alla år av läkare och myndighetspersoner som inte har trott på henne, ser henne – på riktigt. Hennes tacksamhet är ärlig och uppriktig och jag känner hennes lättnad.

Jag tar med mig en önskan om att färre personer pratar med ätstörda om mat. Fråga vad som ligger till grund för att personen vill skada och straffa sig själv, i stället. Då får förhoppningsvis färre unga kvinnor material nog att skriva en bok som heter "För mycket av allt" framöver.

ANNONS
ANNONS