Ont och gott. Robin Rösehag spelar farfar Mattias, som här har fångats av Tengils soldater. Som helhet har dock veteranen Rösehag en ganska undanskymd roll i årets Kålle Gunnarsson-teater.
Ont och gott. Robin Rösehag spelar farfar Mattias, som här har fångats av Tengils soldater. Som helhet har dock veteranen Rösehag en ganska undanskymd roll i årets Kålle Gunnarsson-teater.

Bitvis lysande Bröderna Lejonhjärta i Falkenberg

Årets Astrid Lindgren-pjäs i Falkenberg är en typisk Kålle Gunnarsson-produktion: lite trevande i talpartierna, men storslagen i sång- och dansnumrena.

ANNONS
|

2007 var förra gången det begav sig. Det vill säga förra gången som Kålle Gunnarsson satte upp Astrid Lindgrens "Bröderna Lejonhjärta". Det var också en regnig sommar, vill jag minnas.

I välkomsttalet på den nya premiären tror Kålle Gunnarsson vidskepligt att det kanske ligger någon förbannelse över när han sätter upp "Bröderna Lejonhjärta". Förbannelse eller inte, det börjar regna efter paus och håller sedan i sig ihärdigt, som om regnmolnen vill besanna spådomen.

Den gången var spelplatsen Hertigens trädgård, nu är det Teatergläntan och tur är väl det med en ensemble på hela 96 personer (76 per föreställning, några är uppdelade på olika caster).

ANNONS

Alla ska med tycks ha varit mottot, och Kålle Gunnarsson, alltid en mästare på logistiken bakom stora ensemble- och körscener, får visa hela spektrat av sin speciella regissörsbegåvning. Att få alla att veta var de ska stå, gå och springa är ingen liten uppgift.

Det blir bitvis storslaget, med öppen eld på scen. Jonatan Lejons begravning är mycket stämningsfull, liksom Jonatan Lejonhjärtas hädanfärd i slutscenen.

I Simon Pettersson från Torup har teamet dessutom hittat en utmärkt Jonatan, förvånande scensäker trots sina bara 15 år.

Det illusoriskt skräckinjagande Katlamonstret har förstås också väckts till liv, nio år senare. En ny generation barn hisnar när hon höjer sitt grymma huvud över borgen.

Veteranen från sommarteatern, Robin Rösehag, har i år en relativt undanskymd roll, medan nykomlingen Pernilla Karlssons fina klangfärg i solosången bidrar till stämningen inledningsvis.

Annars är inte "Bröderna Lejonhjärta" den mest publikdragande av Astrid Lindgren-sagorna, berättar regissören vidare i inledningstalet. Det är berättelserna om Pippi, Emil och Karlsson.

Förmodligen för att där ryms en hel del av den fysiska och verbala humor som tilltalar just det här regitemperamentet.

Lejonhjärta-sagan är ju egentligen en rätt dyster historia om död, förtryck och motståndkamp. Så mycket humor finns det inte utrymme för, förutom när Tengilsmännen Veder och Kader klantar till det. Det serena allvaret i texten kan här och där förvandlas till longörer.

ANNONS

Som vanligt hos Kålle Gunnarsson, med andra ord: lite långsamt och trevande i talpartierna, storslaget och lysande i sång- och dansnummer. Folkdansen i Körsbärsdalen är medryckade.

Till och med stridscenen när Tengil ska jagas bort verkar överraskande välkoreograferad.

Med den nya uppsättningen av Bröderna Lejonhjärta firar Kålle Gunnarsson 15 år som iscensättare av Astrid Lindgren som sommarteater i Falkenberg. Nog märks det att övning ger färdighet, för uppsättningarna blir lite bättre för varje år som går.

ANNONS