Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/9

Bespottad buskis får upprättelse i ny bok

Teaterforskaren Mikael Strömberg berättar om Stefan & Kristers betydelse.

Mikael Strömberg ser en motsättning i att begreppet buskis används som ett skällsord trots att utövarna håller hög, professionell klass.

– Det krävs väldigt skickliga skådespelare för att det ska se lätt ut, säger han.

Buskis på Vallarna

I den nyutkomna boken "Buskis – folkligt och underhållande" skriver teatervetaren Mikael Strömberg om en många gånger hånad genre. Han menar att 2entertain genom uppsättningarna på Vallarnas friluftsteater i Falkenberg förvaltar en buskistradition på ett kraftfullt och troget sätt.

– Samtidigt har det skett en stor förändring och förnyelse sedan Stefan & Krister började med "Hemlighuset" (1996). Jag var lite förvånad när de spelade "Soldat Fabian Bom" (2017), som inte alls är kopplad till en buskistradition, konstaterar Mikael Strömberg, forskare vid Göteborgs universitet.

Åsa-Nisse ska spelas i Falkenberg

Han blev även överraskad av valet av Åsa-Nisse som huvudperson i den uppsättning på Vallarna som på grund av coronapandemin fick flyttas fram till sommaren 2021.

– Ja, det är ju en figur som har fått symbolisera buskis utan att riktigt vara det.

Men vad är då egentligen buskis? Mikael Strömberg tycker att det har varit ett problem för genren att den inte har en tydlig gräns.

– Ja, man för ihop så många olika saker. Spelstilen buskis skiljer sig från etiketten buskis, som används för att beteckna något som är lite överdrivet, dåligt och amatörmässigt, säger han.

Att Åsa-Nisse associeras med buskis beror alltså mest på att de 20 långfilmerna som gjordes 1949–1969 sågades av kritikerna. De var publikfriande, inspelade på dialekt på landsbygden med aktörerna som var allt annat än minimalistiska. Kluriga gubbar och ett förakt för överheten känns också igen från Vallarna.

– Åsa-Nisse är nästan en egen genre utan intrikat handling. Det är inte Molière och inte en finkulturell filmkomedi.

Vallarna i Falkenberg är en institution

Publiken som återkommer till Vallarna år efter år vet förstås förutsättningarna och förväntar sig inte ett politiskt drama som tar upp nutidens brännande samhällsfrågor.

– Dagens buskis följer en ganska tydlig dramaturgi, med mycket nostalgi, som man är lite fast i, men som man skulle kunna använda på ett kreativt sätt. Syftet är att det ska vara glatt och roligt, och man ser det oproblematiska i dåtiden, förklarar Strömberg och fortsätter:

– Jag tycker att Vallarna är en viktig institution för buskisen. Buskis är en konstform som utvecklas och förändras. Lite oftare går man tillbaka till 30– och 40-talen, men ibland är man i nutid.

Inga förkundskaper krävs

Att målsättningen är att åskådaren inte ska behöva ha några förkunskaper för att förstå en scenbuskis, är inte något nytt.

– Nej, redan långt tillbaka när det spelades buskteater fanns en idé om att den skulle vara välkomnande och för det vanliga folket. Problemet blir när man tror att det är lätt att spela buskis och att nästan vem som helst kan göra det, säger Mikael Strömberg.

I verkligheten är förhållandet det motsatta. En lyckad buskisföreställning kräver mycket rutin och noggranna repetitioner.

– Även utsvävningarna är kontrollerade och om man tror att det är improviserat, så förringar man skådespelarnas kunskap.

Första studien av buskis

Boken "Buskis – folkligt och underhållande" (Ekström & Garay) är den första studien av buskis och bygger på Strömbergs forskning om folklig underhållning.

Den riktar sig till en intresserad allmänhet och är skriven utifrån Mikael Strömbergs eget intresse för en genre som har byggt upp sin särart främst genom fyra komponenter: tematik, spelplats, rollkaraktär och spelstil.

Flera skillnader finns om man jämför med exempelvis de hundra år gamla tyska lustspel som har spelats av Nils Poppe och Eva Rydberg på Fredriksdalsteatern i Helsingborg eller de brittiska 60/70-talsfarserna som Robert Gustafsson och Thomas Petersson har gjort på Krusenstiernska teatern i Kalmar (och Thomas även i Halmstad).

– Det är roligt när Vallarna skriver nytt och kan komma bort från en del stereotyper som kan kännas mossiga, säger Mikael.

Har buskis låg status?

– Inte utövarna och det som sker på scen, som publiken ser, men språkbruket finns kvar och är väl etablerat. Du kan alltid dra till med att något är buskis om du menar att det är sämre. Det är en intressant diskussion.

Buskis i tv blir annorlunda

Mikael Strömberg håller med om att filmade föreställningar i tv inte gör buskisen rättvisa.

– Ja, tv-mediet har en intressant plats i buskisen utveckling. Utomhus måste skådespelarna ta höjd för att det blåser, finns fåglar och att människor rör sig, och det starka överspelet plockas upp i tv. Sedan flyttar ju tv en lokal tradition till riksnivå och då får landsbygdsoriginalen, exempelvis från de tidiga produktionerna med Stefan & Krister, en helt annan funktion.

Enligt Mikael Strömberg blir effekten att man verkar göra sig lustig över de udda "gubbarna".

– Det tror jag inte är poängen. Buskisutövarna har alltid använt originalen som en inspirationskälla och inte velat göra en nidbild. Gruppen Kass Humor från Skarabygden började på Youtube och har ett intressant sätt att förhålla sig till buskisens spelstil. De utvecklar genren med ett övertydligt överspel.

Kass humor i Stefan & Kristers anda

Kollektivet Kass Humor ligger även bakom tv-serien "Uti bôgda" (SVT).

– Den utnyttjar och bygger vidare på förutsättningar som framför allt etablerades av Stefan & Krister. De hyllar sin hembygd, men driver med klichéerna. Det enkla är ofta underskattat.

I sin historiska tillbakablick nämner Mikael Strömberg förstås "Jubel i busken", tv-serien från Göteborg 1968–1975 med Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt.

Sten-Åke Cederhöks vitsar

Han noterar att Cederhök berättar vitsar som i dag, enligt Granskningsnämnden, är "kränkande mot människor på grund av deras hudfärg". Publiken skrattar även åt en historia där en nunna blir våldtagen.

– Min tolkning är att Cederhök under hela sin karriär har byggt upp en aura av att vara väldigt gladlynt och gemytlig, och det gör att han kan använda med dagens synsätt föråldrade uttryck. Det han säger överskuggas av spelsättet, så att innehålle blir sekundärt, säger Strömberg.

Han ser Sten-Åke, som var influerad av Storbritannien, lite som en svensk Benny Hill. Mikael knyter annars mest buskisen till en svensk tradition, där det finns kopplingar till revytraditionen.

Brevbäraren Dag-Otto Flink

För Mikael Strömberg har forskningen om buskis inneburit en personlig resa där han började med att tycka att genren var töntig, men nu förstår lockelsen i att komma till Vallarna, promenera genom skogen fram till ingången och sedan ner till sin plats med utsikt mot den brusande Ätran.

– Jag har fått en helt annan uppskattning av buskis och fascineras av hur tekniskt duktiga skådespelarna är, säger Mikael och nämner Jojje Jönssons "självklara" gestaltning av brevbäraren Dag-Otto Flink.

– Dag-Otto är korkad, men så genuin, uppriktig och charmig att jag inte kan värja mig. Att kunna mejsla ut en sådan karaktär kräver mycket.

I en fotnot i boken nämns för övrigt en uppsats om just figuren Dag-Otto, av Katarina Isaksson med Mikael Strömberg som handledare, men den har HN redan skrivit om.