Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bra sångare. De två nya medlemmarna i Augustifamiljen, basisten Jonas Gustafsson (till vänster) och trummisen Sylvester Schlegel, imponerade på Majas.

Augustifamiljen glänste med de två nya medlemmarna

Det är genrep på Majas. Augustifamiljen, mest känt som husband i SVT:s På spåret och vapendragare till Håkan Hellström, har legat på träningsläger i Varberg över dagen.

Konsertrecension

Augustifamiljen
Med: Maja Gödicke & Theodor Jensen
Majas vid havet, Varberg, torsdag 28/5

Det är första spelningen med en helt ny rytmsektion och dagen efter väntar första officiella framträdandet – på Taubescenen på Liseberg. Det känns nästan som ett examensuppträdande (i ordets allra mest positiva bemärkelse).

Majas intima lokal och det faktum att bandet har hållit igång hela dagen gör att stämningen är avslappnad och inbjudande redan från start. Samtidigt är det en spelning som präglas av den speciella nerv som uppstår när allt inte går på rutin, när det finns ett visst moment av osäkerhet och man måste lyssna på varandra lite extra.

- Vi ska vara ett ganska ordinärt coverband ikväll, säger bandets keyboardist och trumpetare Stefan Sporsén skämtsamt i inledningen.

Och bidrar med kvällens största underdrift. Coverband? Ja. Ordinärt? Knappast.

I egenskap av kompband till Håkan Hellström har gruppen skaffat sig rutin, men det är tack vare individuella meriter, dels som soloartister men också som medlemmar i diverse popband, som Augustifamiljens kollektiv blir något mer än bara ett coverband vilketsomhelst.

Det skadar förstås inte med en utsökt blåssektion och att man kan stoltsera med att samtliga sex medlemmar sjunger. Och att man i de två nya medlemmarna, Sylvester Schlegel på trummor och Jonas Gustafsson på bas har fått ytterligare två kompetenta leadsångare.

Schlegel, trummis i upplösta The Ark, har en skönt soulig pipa, och Gustafsson från Division of Laura Lee har en stämma som emellanåt för tankarna till en tidig Paul McCartney.

Kvällen utvecklar sig till en nästan två timmar lång musikalisk popresa med diverse jazziga och souliga inslag. Efter inledningen med Blue (The Jayhawks) och Sail on (Beach Boys) avverkar man mer än tjugo låtar.

Bland annat bjuder man på en själfull version av Lead me (Elvis Presley), soulig bluesrock i Presence of the lord (Blind Faith) och hypnotiskt svängiga A song for the lovers (Richard Ashcroft).

Lägstanivån är förvånansvärt hög. Visst, allt sitter inte hundra, men det bidrar snarare till den positiva helheten. Perfekt är ju sällan speciellt roligt.

Bitvis blänker det till ordentligt. Som när gästande Theodor Jensen tar sig an John Coltranes jazziga version av My favorite things, från musikalen Sound of music. Eller när samme Jensen går via Frank Sinatras Cycles till en frustande Summertime.

Men framför allt händer något när likaledes gästande Maja Gödicke tar tag i mikrofonen. Med sin jazzpoppiga svävande klang och självklara scennärvaro bidrar hon till att skapa magi i varje framträdande. Kvällens starkaste låt är utan tvekan den helt nya Was it worth it, en vemodig soulig ballad som Stefan Sporsén skrivit till filmen Prästen i paradiset som har premiär senare i sommar.

Om det finns någon rättvisa i världen kommer Maja Gödicke snart att bli ett bekant namn långt utanför indiepopkretsar.

- Det här är en mycket speciellt kväll, det vill jag att ni tar med er hem, säger Sporsén när Sylvesters baskagge är på väg ut i publiken.

Han kunde inte ha beskrivit det på ett bättre sätt.

Bild: Pierre Eriksson