Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

I ladan. ”Vilken fantastisk plats. Jag har spelat på många ställen, men det är inte ofta man kommer till ett så underskönt ställe som den här ladan”, sa Anna Ternheim om Strömma Farmlodge.

Anna Ternheim berörde

Intimt, avskalat och texterna i fokus. Mötet mellan Anna Ternheim och Strömma Farmlodge blev en uppvisning i vad man kan åstadkomma med enkla medel.

Konsertrecension

Anna Ternheim
Strömma Farmlodge
Tvååker, tisdag den 11 augusti

Fredagen den 30 november 2001 premiärspelade Göteborgsbandet Broder Daniel sin nya låt Shoreline i talkshowen Sen kväll med Luuk.

En gitarrdriven indierockrökare som handlar om att bli äldre och tycka att det inte finns så många alternativ kvar. Efter att två fans spelat in låten och lagt ut den på en fildelningssida spreds låten likt ett virus genom Indiesverige

Uttrycket ”Spela Shoreline” växte fram, i början som en önskan till dj:ar, men senare som något som ropades i alla möjliga och omöjliga konsertsammanhang.

Först 2003 släppte Broder Daniel låten själva på platta och året därpå kom Anna Ternheim med sitt debutalbum Somebody outside där en avskalad version av Shoreline ligger som sista spår.

Ett sorgset pianospel i moll lägger grunden för den mörka texten som gjorde att Ternheims version blev en större hit än originalversionen. När Anna Ternheim nu kommer in i Strömma Farmlodges stora lada, mer än tio år senare, för att spela sina extranummer och undrar om det finns några önskemål, så är det fullt naturligt att många ropar just Shoreline.

Hon skrattar till, nästan lite uppgivet, säger ”Vi får se...” och spelar Steve Earles gripande Goodbye i stället. Samtidigt vet alla att hon egentligen inte kan låta bli att spela låten som hon helt gjort till sin egen. När hon till sist sätter sig och slår an de ödesmättade pianoackorden blir det helt stilla i lokalen.

Mörkret utanför har lagt sig, den kyliga kvällsluften drar in och Anna Ternheim sjunger stroferna som hon nog sjungit i stort sett varje spelning sedan 2004, men lyckas ändå göra det lika angeläget som om det vore första gången: "We are shadows. Oh we’re shadows. Shadows in the alley. You die when you’re young."

I och med att Strömma Farmlodge, strax utanför Tvååker, börjat arrangera konserter har hallänningarna fått ytterligare en inbjudande lokal att lägga till sin redan gedigna lista över bra spelplatser. Den luftiga ladan, med coolt ruffig plåtvägg bakom scenen, lämpar sig ypperligt för den avskalade musik som Anna Ternheim ägnar sig åt.

Där Ternheims karakteristiskt beslöjade röst får ta plats ackompanjerad av endast gitarr eller piano. Texterna lyfter de melankoliska melodierna och Annas mörka universum är så vackert att man vill stanna kvar där länge, länge.

Dessvärre bryts - förtrollningen efter en dryg halvtimme och sju låtar. Det ska göras paus. Vems förslaget än är så är det inget lyckodrag ur konsertsynpunkt.

Uppförsbacken för att reparera det nakna och sköra bandet som skapats mellan artist och publik blir onödigt lång. Som tur är Anna Ternheim något av ett unikum i svenskt musikliv (även om hon numera huserar i New York).

Med enkla medel, inte minst ett nyanserat gitarr- och pianospel och sin vackert vemodiga grundklang i rösten har hon snart återupprättat den intima kontakten. Och till sist kan alltså publiken gå hem i augustimörkret med Shorelines vackra sorgsenhet klingandes i öronen. Det är svårt att tänka sig en bättre avslutning på en fantastisk konsert.