1974 till 1980 läste Anders Tejler medicin i Göteborg. Spex var ett vanligt förekommande inslag i studentlivet och när han kom ut i arbetslivet saknade han scenen och teatern. Därför har han skrivit och satt upp flera pjäser under tiden han har arbetat som förlossningsläkare i Varberg. Pjäserna handlar ofta om sjukhus och innehåller både humor och en viss kritik. På lördag har hans senaste produktion, PS Självservice, premiär.
– Titeln anspelar på ett av sjukhusets många svårbegripliga dataprogram. Pjäsen är delvis en satir över märkligt ledarskap och konstig, överdriven administration, säger Anders Tejler.
Han beskriver ett program där varje anställd ska skriva in hur den jobbar. Vilka tider. Vilka ersättningar. Och så vidare.
– Tidigare hade vi en löneförrättare. Nu ska vi göra allt själva. Jag ser att det går lättare för mina unga kolleger, men för mig är det snårigt. Det är inte mycket till service, om man säger så.
Jag ställer en fråga, försiktigt, hur mycket hans kritik är befogad och hur mycket han är en äldre person som inte vill ta till sig ny teknik. Han skrattar. Han tar inte illa upp.
– Delvis är det sant, jag som är äldre har svårt att ta till mig förändringarna som kommer slag i slag. Och detta hade inte varit något problem om det fanns nya yngre överläkare att kasta in. Då skulle jag kunna gå i pension och ägna mig åt min trädgård. Men det är en brist. Det finns inga andra.
Pjäsen är också en kritik mot ett ansiktslöst ledarskap.
– Jag skulle inte känna igen sjukhuschefen om vi satt bredvid varandra på tåget. Vad står han för? Vad vill han? Det är ett väldigt hierarkiskt uppbyggt system.
Han radar upp: sjukhuschefen, områdeschefen, verksamhetschefen och läkarchefen.
– De förslag eller den kritik vi på golvet kommer med ska filtreras väldigt många steg innan de når ända upp.
Vilken förändring skulle du vilja se?
– Att fler beslut fattas av personer som arbetar nära verksamheten.
Vad gäller ledarskapet önskar han ett besök.
– Sjukhuschefen Martin Engström, bjud in läkarna för en frågestund i aulan. Kom dit och berätta hur du ser på sjukhusets framtid, vad du tänker prioritera och hur du tror att det kommer bli.
I mitt jobb uppfattar jag att allt fler anställda är rädda för att öppet kritisera sin ledning och arbetsgivare. Men det är inte du?
– Jag försöker ju inte vara elak. Ingen ska bli ledsen. Jag tycker att man får tåla det här. Får sjukhusledningen inte värre kritik än det här har de kommit lindrigt undan.
Du har aldrig fått någon kommentar om dina kritiska pjäser?
– Nej. Däremot ska vi anställda fylla i massor av enkäter och svara på om vi har blivit sexuellt trakasserade eller inte. Jag skulle i stället vilja svara på en enkät om hur mitt förtroende för sjukhusledningen ser ut. Men några sådana frågor kommer inte.
Att framföra kritik genom kultur känns... franskt?
– Jag uppfattar mig visserligen mer som en anglofil än frankofil. Men jag tycker att det behövs helt enkelt. Någon liten blåslampa måste brinna.
Han vill poängtera att pjäsen inte bara är nattsvart kritik.
– Jag beskriver den som en tragisk komedi. Det brukar vara många igenkännande, men kärleksfulla, skratt under föreställningarna.
Mer om Anders Tejler:
http://www.hn.se/livets-g%C3%A5ng/doktorn-som-gillar-att-sk%C3%A4mta-1.3106028
