– Be mig inte berätta vad någonting handlar om, inleder Roj Friberg, konstnär bosatt i Veddige, där han står omgiven av sina stora, ändlöst dystra blyertsteckningar inne på Teckningsmuseet.– En bild uttrycker sig själv.
Visst gör de. Åtminstone i den postindustriella dystopi Friberg målar upp: sönderfallande byggnader, utbombade städer, sönderexploaterad natur. Allt i gråskalor, med undantag av några skjutna, blodiga människokroppar.
Undergången har alltid legat runt hörnet i Fribergs konst. Han vill inte göra anspråk på att ha en profetisk ådra men verkar direkt inte tycka att världen blivit en bättre plats sedan han målade de utställningsaktuella verken på 1960- och 1970-talen.
– Det blir aktuellare och aktuellare, säger Roj, medan han går runt bland sina konstverk.
– Men jag jobbar mer med måleri numera, i både färg och svartvitt – hopp och förtvivlan.
Han stannar framför en av teckningarna, en parafras på William Blakes ”Nebukadnessar”.
– Det är jag som kryper i helvetet, med en svinmask. Den är grotesk, men snygg. Folk kan ha svårt att uppskatta det estetiska i det, de ser bara innehållet – en åldring som krälar bland soporna – inte ljuset eller strukturen, säger Roj som inte verkar ha mycket till övers för en del av dagens konst.
– Konst i dag är performance. Man springer ut från en offentlig toalett och ropar ”Jag har onanerat!”. Det tycker jag förbaske mig inte är konst.
Det var Roj Friberg själv som tog kontakt med Teckningsmuseet med en förfrågan om att få ställa ut. Han passar även på att skänka några tavlor till samlingen.
Konstnären är i dag 74 år gammal men har inga som helst planer på att lägga av med måleriet.– Nej, nej, nej. Jag tillhör de bidragande fortfarande. För att säkra pensionen åt folk, säger han och flinar.
På utställningen delar Roj Friberg Teckningsmuseets väggar med Lena Pårup och Bernard Andersson. Lena Pårup, som bor och verkar i Stockholm, är kanske mest känd för sina lerfigurer i starka färger.
På hennes ofta färglösa, sorgliga blyertsteckningar varvas människor från hennes egen barndom med kända ansikten som Marilyn Monroe.
Bernard Anderssons konst har sannolikt setts av de flesta som någonsin traskat över Stora torg i Halmstad – den stora tegelreliefen på Rådhuset bär hans signatur.
På utställningen i Laholm hänger teckningar från Anderssons sista fyra år i livet, då han bodde på ett servicehem och inte längre kunde skulptera.
Under perioden var han mycket produktiv, inspirerad av rymden och universum gjorde han 1 800 teckningar med abstrakta motiv, bara runda former. Samtliga teckningar tillhör i dag Teckningsmuseet efter en donation.
Fotnot. Utställningen pågår till och med 31 maj.
