Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Deanna Thomson är en av nätjägarna som kämpar för att få tag i kattmördaren i True Crime-serien "Tassarna bort från katterna". Bild: Netflix

Recension: "Tassarna bort från katterna: Nätjakten på en mördare" – Netflix

Netflix nya true-crime serie om en kattmördare och nätgrävarna som får fatt på hen har kusliga likheter med Göteborgs kattdödare som härjade i Högsbo 2013. Serien vill också få tittaren att fundera över hur bra det egentligen är att engagera sig i mordhistorier – och det hade den gärna kunnat få lägga mer tid på.

TV

Tassarna bort från katterna: Nätjakten på en mördare

Netflix

Skapare och regissör: Mark Lewis

2010 laddar en okänd person upp en fasansfull video på Youtube. Två kattungar ligger i en vakuumförseglad påse, de piper och tjuter tills de inte gör det mer. Internet chockas. En liten grupp engagerade djurvänner från olika delar av världen samlas i en Facebookgrupp. Snabbt uppstår ett kall hos dem – de måste till varje pris hitta den skyldige. Filmen plockas isär ruta för ruta. Ledtrådar vrids och vänds på. Hela webben scannas av för att hitta den som gjort det.

En ny film laddas upp – ännu värre, men med fler ledtrådar. Facebookgruppen går i spinn – och kastar sig över materialet. Vi det här laget har mördaren förstått att gruppen känner till hen, vilket bara verkar sporra ännu mer. Sen kommer ytterligare en video ut. Mer fruktansvärt än någon kunnat tänka sig.

Netflix nya true crime-serie med den föredömligt fåniga svensköversatta titeln ”Tassarna bort från katterna: Nätjakten på en mördare” är en rafflande sträcktittning. Inte bara för att den är så innovativt producerad. Halva serien utspelar sig i en webbläsare på ett sätt som för mig som lever minst halva min vakna tid framför en skärm sjukt nog gör den mer verklighetstrogen än om de skulle ha iscensatt själva förloppet med skådespelare. Inte heller bara för att själva skeendet har en så tydlig dramaturgisk båge (inklusive en dramatisk internationell polisjakt) att det nästan är för bra för att vara sant.

Det är för att nästan exakt samma sak har hänt också här, i Göteborg. För den som minns när kattdödaren i Högsbo härjade 2013, och också minns hur det var att följa kattdödartråden ”Vem är det som dödar katter i Högsbo” på Flashback är det, ja, närmast en flashback. Också där inleddes snabbt ett omfattande privatutredningsarbete, som ledde till att en 16-åring som också var medlem på Flashback kunde gripas och dömas till rättspsykiatrisk vård.

Serien försöker i slutet, om än nästan spekulativt ytligt, anlägga ett metaperspektiv på sig själv jag gärna hade sett mer av. För serien skulle kunna göra sig till mer än en medryckande mordhistoria. Lika mycket är den en bild av hur vår samtid redan är som ett avsnitt av den dystopiska ”Black mirror”.

Likes och engagemang på internet kanske mest handlar om snygga selfies och vassa rubriker, men, kanske kan samma mekanism också driva en sjuk människa till mörka dåd. Sett så blir ”Tassarna bort…” till en nattsvart bild av vår tids kärlek till digital uppmärksamhet. En som också får mig att fundera hur bra det egentligen var att jag alls var inne i den där Flashbacktråden.