Recension: ”Horisonten finns alltid kvar – Om det bortglömda omdömet” av Jonna Bornemark

Filosofen Jonna Bornemark slog igenom med ”Det omätbaras renässans”. I sin nya bok ”Horisonten finns alltid kvar” vill hon att vi ska lita på kroppen och det mänskliga omdömet snarare än teoretiska manualer.

ANNONS
|

För två år sedan gjorde filosofiprofessorn Jonna Bornemark succé med boken ”Det omätbaras renässans”, en skarp kritik av det enkelspåriga New public management-tänkandet. Bornemarks argument hade uppenbarligen varit efterlängtade av många. Behovet av att diskutera NPM och manualstyrning har inte minskat sedan dess – tvärtom.

I "Horisonten finns alltid kvar" fortsätter Jonna Bornemark nu att diagnosticera samtidens växande byråkrati. Mycket är bekant från förra boken – det här kan ses som en fördjupning, ett försök att hitta vägar ut ur administrationshelvetet.

När jag börjar läsa tänker jag först på talesättet om hammare och spikar – för den som bara har en hammare kommer all världens problem att se ut som en spik. Men ju längre jag läser, desto större förklaringskraft tycks Bornemarks teser få. Problemet i dag, menar Bornemark, är en uppvärdering av teoretisk kunskap på bekostnad av andra kunskapsformer. Teorins universella sanningar är inte till särskilt mycket hjälp när man står inför en specifik människa, oavsett om man är socialsekreterare, lärare eller professor i filosofi som ska betygsätta sina studenter.

ANNONS

Mänsklig komplexitet försvinner, ingen litar längre på någon annans eller sitt eget professionella omdöme.

Hon beskriver en offentlig sektor som har ätits upp av administration och rigida manualer baserade på teoretisk kunskap och riktlinjer som tillåts bli rättesnöre istället för guide. Allt större andel av offentligt anställda är administratörer, samtidigt som kärnverksamhetens anställda lägger allt mer arbetstid på administrationen. Mänsklig komplexitet försvinner, ingen litar längre på någon annans eller sitt eget professionella omdöme. Ansvaret flyttar från profession till abstrakt manual – i förlängningen möjliggör manualerna den banala ondskan, varnar Bornemark.

Motmedlet är det omdöme som Bornemark härleder från Aristoteles åtskillnad mellan teoretisk kunskap, episteme, och praktiska kunskaper, techne och fronesis, som handlar om målinriktat handlande och om hur handling bäst utförs. Omdömet kommer ur erfarenhet och övning, snarare än ur teoretisk kunskap – därför riskerar ett slaviskt följande av manualer att slöa snarare än skärpa omdömesförmågan.

Det är uppfriskande att läsa en bok som inte använder naturvetenskapen som en modell för vetenskap. Vetenskap handlar här om att välja rätt metod för den fråga man ställer. De flesta områden som handlar om mänskligt beteende – pedagogik, psykologi, kriminologi med flera – är alldeles för komplexa för att ge evidens som tillfredsställer vår tids kunskapsideal. Så områdena reduceras till det som kan mätas, medan resten avfärdas som flum.

ANNONS

Det är uppfriskande att läsa en bok som inte använder naturvetenskapen som en modell för vetenskap.

Bornemark diskuterar först vad omdöme är, sedan vilka hinder för gott omdöme som finns i dag, och slutligen hur vi ska göra för att utveckla omdömet. Och även om själva formen med Bornemarks förvisso träffande neologismer kan bli lite tjatig, så övertygar hon mig ändå om hur många problem i offentlig verksamhet som är spikar, perfekt anpassade för hennes hammare.

Från universitet till förskolor, från vård till socialtjänst, styrs verksamheten av manualer och förpappring snarare än professionalitet och komplexa mänskliga omdömen. På samma sätt genomsyrar evidensidealets myt om att allt går att förklara genom universella regler om orsak och verkan mycket av den offentliga debatten. Det humanistiska tolkande perspektivet lever i skymundan på kultursidorna.

"Horisonten finns alltid kvar" är en fördjupad problembeskrivning, men lösningarna kräver mer.

Bokens svaghet är den tredje delen med förslag på hur vi ska öva upp vår omdömesförmåga – metoderna börjar och slutar på individnivå. Hon snuddar vid hur NPM hänger samman med effektiviseringskrav, avreglering och marknadsanpassning men avslutar lakoniskt med: "notera att om verksamheten är underbemannad räcker det inte med allt omdöme i världen." Det stora problemet är inte spikarna, utan anledningen till att de sitter där de sitter. "Horisonten finns alltid kvar" är en fördjupad problembeskrivning, men lösningarna kräver mer.

ANNONS