Rasister och kvinnohatare ekar av varandra

ANNONS
|

Det talas om att vi lever i en konsensuskultur, men sällan om opportunism; den senare är väl för pinsam. Konsensus, det låter mer nobelt.

En opportunist är ett slags härmare. När man hör sina egna fraser ur hens mun låter vissa av dem ibland fåniga, och en genant tanke slår en: kanske är en del av det man sagt senaste åren fånigt. Att bli härmad innebär att se sig själv utifrån. Då är det dags för begrundan.

För självkritik borde väl tillhöra självklarheterna? Jag är uppvuxen i en tid vars första bud var att tänka själv. Det var våldsamma debatter, men ingen talade då om konsensus, och få poserade som kränkta.

ANNONS

Då och då var det dags att städa bland sina åsikter och göra sig av med de uselt underbyggda. Men i dag är det som varje ideologi vore helt homogeniserad.

Och mest naturligtvis hos de bedrövliga rasisterna och kvinnohatarna på nätet, hopen fradgande härmare som hela tiden ekar av varandra. Därnere i sin underjordiska åsiktskorridor svävar de anonymt kring i en brutalt eländig och kollektiv våldtäktsfantasi.

Själva kallar de sitt medlöperi för ett uppror mot det journalistiska etablissemanget; det är deras konsensus, samhälls- och livslögn.

Livslögn. Jag tror det var Henrik Ibsen som myntade begreppet. Livslögnen kräver fina, positiva ord för att hålla ihop och inte skeva isär.

Ingen presenterar sig ju öppet som opportunist, eftersägare, eko, papegoja. Medlöperiet måste låtsas självtänkande. Livslögnen blir i längden en tragedi; det visste Ibsen och det visste Strindberg. Det var sådant deras pjäser handlade om.

Det finns en naket rå scen i en Fassbinderfilm, där en kvinna efter att ha sminkat sig plötsligt spottar på sin egen spegelbild. På sin egen mask. Som hon plötsligt ser igenom.

Livslögnerna, masken hålls främst ihop med språkliga uttryck. Det talas om ”bidragsfusk” då någon kommit undan med en tusenlapp eller två. Gör någon rik och mäktig detsamma – med ohyggligt större summor – kallas det ”skatteflykt”.

ANNONS

Den livslögnen låter mer heroisk. En flykting, minsann! Att jämställa med de som flyr för sina liv. Kan man göra det utan att skygga för sin egen spegelbild om morgnarna? Kan man?

Eller sagt på annat sätt: hur många nerspottade speglar finns det hos denna heroiska överklass? Åh, inte många, tror jag.

Livslögnerna och skattebrotten bär dem genom tillvaron, till gropen. Där Nils Ferlin säger dem sanningen: ”Och skiljetecken de står vid graven / och säjer: här ligget stor mans ben! / Men död skrattar och bryter staven / snabbt över allt som var lögn och sken”.

Ett liv helt i lögn och opportunism och konsensus är inget.

ANNONS