Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Allt med den här filmen är annorlunda. Från hur vi spelade in till marknadsföringen. Av respekt för de anhöriga och de som överlevde finns ingen trailer, inga tv-klipp som ligger på internet", säger regissören Erik Poppe om sin film "Utøya 22 juli".

Poppe: "Vi håller redan på att glömma"

Går det att förstå vad ungdomarna på Utøya var med om den 22 juli 2011? Är det etiskt försvarbart att göra en film om deras upplevelser? Så snart?

"Ni kommer aldrig att förstå. Lyssna bara på vad jag säger." En ung kvinna tittar rakt in i kameran. Hon vänder sig lite, avslöjar en headset-sladd och börjar, samtidigt som kameran, att röra sig mot en tältplats i en skogsglänta. Kaya, som hon heter, avslutar samtalet till sin mamma och möter en klunga ungdomar som precis har nåtts av den smått overkliga nyheten om en explosion i centrala Oslo. De vet ännu inget om vad som snart ska ske, om den terrorattack som för alltid ska förändra deras liv men också chocka hela omvärlden med sin brutalitet.

"Konstens uppgift"

I filmen "Utøya 22 juli", som får biopremiär på fredag, har den norska storfilmsregissören Erik Poppe gjort ett försök att få publiken att verkligen förstå hur det gick till när Arbeiderpartiets ungdomsförbund, AUF:s, sommarläger attackerades av Anders Behring Breivik.

- Det är konstens uppgift, att få publiken att komma så nära som möjligt. Jag gjorde över 40 intervjuer med överlevarna och de blev väldigt positiva till mitt upplägg eftersom de känner att folk inte inser vad de har gått igenom och bara uppmanar dem att gå vidare, säger han.

Berättelsen i filmen bygger på fakta men är helt fiktiv, av hänsyn till alla drabbade. I en enda (enormt komplex) tagning får vi följa hur Kaya och de andra kämpar för sina liv på ön under de exakt 72 minuter som terrorattacken varade.

Fokus på offren

Perspektivet är deras och gärningsmannen förekommer endast glimtvis, på håll. Filmen innehåller inte så mycket våld, egentligen. Men den är en känslomässigt brutal upplevelse där inte minst ljudet av skott hela tiden ligger som en matta över bilderna på de panikslagna barnen.

- Jag ville undvika klassiskt filmvåld. I verkligheten finns inga smarta saker du kan göra för att överleva. Historien om Utøya handlar om slumpen.

TT: Hur har de överlevande och anhöriga reagerat på filmen?

- Innan den gjordes kom det upp tankar som "är inte detta för tidigt". Nu när filmen är klar är de, det är ju svårt att använda ett ord som "glada", men de har fått en film som kan hjälpa dem att berätta om sina upplevelser på ön.

TT: Varför är det så viktigt för dig att göra detta?

- Det är oroväckande att Breivik allt oftare beskrivs som en ensamvarg och en galning. Vi verkar redan ha glömt att detta var en terrorattack på demokratin, som föddes ur en högerextrem ideologi som han klippte och klistrade ifrån.

Erik Poppes förhoppning med filmen är att debattklimatet, som han beskriver som mycket kyligt i Norge och resten av västvärlden, ska bli bättre och i förlängningen kan förhindra att något liknande händer igen.

- Efter attacken hade vi ett fönster att ta krafttag mot det här men det gjorde vi inte. Det är viktigt att vi orkar se vad den här retoriken kan leda till. Egentligen har vi en lång tradition av att ha olika åsikter men ändå snacka med varandra. Den här polariseringen som finns i dag, det är ett ständigt arbete att undvika den.