I bästsäljaren Igelkottens elegans från 2006 (2009 på svenska), möts en medelålders portvakt och flickan Paloma i ett gemensamt intresse för filosofi. Den brådmogna Paloma tycker sig ha genomskådat livet och planerar att avsluta det på sin 13-årsdag.
När den tidigare filosofiläraren Muriel Barbery efter nio år ger ut en ny roman har Paloma fått två litterära systrar, hittebarnen Maria och Clara. Filosofiska vindlingar och ett sirligt språk förenar romanerna, som annars är vitt skilda åt.
I Alvernas liv presenteras inledningsvis flickorna. Maria har vuxit upp i en lantlig idyll bland franska bönder, medan Clara har levt med en präst och hans hushållerska i en italiensk bergsby.
De jämngamla flickorna har kopplingar till alvernas värld och besitter båda ovanliga förmågor. Maria tillbringar all ledig tid i naturen där hon talar med djuren och får kontakt med varelser bortom det mänskliga. När hon är tio år uppenbaras detta för hennes familj och närmaste omgivning, i samband med ett ymnigt och olycksbådande snöfall.
Vid samma ålder får Clara ett piano, och helt utan undervisning sätter hon sig vid tangenterna och spelar fulländat. De som hör henne förundras och deras sinnen fylls av bilder. Clara förs till Rom, där hon får pianolektioner och efterhand får veta mer om sitt ursprung.
I den strid som i romanen utspelas mellan onda och goda krafter har Maria och Clara – var för sig och tillsammans – avgörande betydelse. Flickorna träffas dock aldrig, mötet får anstå till den andra och avslutande delen av serien.
Alvernas liv är en poetisk fantasyberättelse, där drömmar, konst och musik för handlingen framåt samtidigt som böndernas vardagsliv skildras med ömsinthet. Beskrivningen av Marias far, den strävsamme och godhjärtade André, är avgjort det vackraste jag läst om en lantbrukare.
