Václav Havel sa en gång att det verkliga lackmustestet för ett lands toleransnivå är hur landet i fråga har behandlat de romska grupperna. I Sverige är det en mörk och lång historia som handlar om diskriminering, övergrepp, steriliseringar, inreseförbud med mera.
En historia som fick sin fortsättning häromåret när det uppdagades att svensk polis har upprättat ett olagligt register över romer.
Att romer är en utsatt grupp vet vi och det har blivit än mer märkbart de senaste tre, fyra åren sen rumänska romer kommit hit och tigger på våra gator. Deras fattigdom är inte ny, men vi har sluppit se den förut.
Nu kan vi inte längre blunda för den. Nu måste vi hantera den och ta ställning till den. Och hur gör vi det?
Den och många andra frågor ställer Stefan Gurt i boken Ni inger dessa människor hopp där han försöker sätta sig in i situationen.
Idén att skriva kom inte från honom utan från vännen och eldsjälen Sven Hovmöller, som till slut lyckades övertala honom.
Han menade att någon måste berätta hur romerna har det. Och när han i förbigående talade om för Gurt att en tjänsteman på socialen förebrått honom och andra för att de ingav dessa människor hopp när de försökt förhindra en avhysning, då bestämde han sig för att skriva.
Sen följer han Hovmöller och Föreningen Hem, för hemlösa EU-migranter i deras arbete, träffar migranter, får vara med vid en avhysning och försöker få politiker och tjänstemän att förklara sig. Men de flesta vill inte uttala sig.
Han läser om romernas historia och reser med Hovmöller till Rumänien och besöker några romska byar. Där möter de misär, dåliga hus, förfall, barn, hundar och getter, lervälling och skräp överallt. Plus en apati som genomsyrar allt.
I Rumänien får de även kontakt med en frivilligorganisation som hjälper romer. De gör en hel del, men har små resurser.
Tjänstemannen där berättar att det är oerhört krångligt att söka de EU-bidrag som finns avsatta för romer i Rumänien. Kompetensen saknas i kommunerna att ansöka om dem och dessutom krävs att en del självfinansieras, vilket man inte har råd med.
Till på köpet betalas bidragen ut i efterhand vilket ytterligare försvårar för kommunerna. Det finns mer än 3 500 kommuner i landet och många har inte mer än 1 000 invånare.
Därtill kommer att man inte blir en populär politiker i Rumänien om man hjälper romer! Antiziganismen lever starkt i landet.
Stefan Gurt tvivlar mycket och gör många utvikningar, intressanta iakttagelser i utkanten.
Han är ingen tvärsäker typ som vet exakt vad som ska göras, mer än att det är vår plikt att hjälpa och anser bland annat att det allmänna borde anslå pengar till frivilligorganisationerna som gör ett bra jobb, men även privatpersoner kan hjälpa en medmänniska.
Vi måste göra det för deras skull, men också för vår egen skull – för att inte förlora det som gör oss mänskliga. Och för att inge dessa människor hopp som de annars skulle vara utan.
