Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Om fattiga och rika i välgjorda dokumentärer

Ingen har väl missat förra veckans världsnyhet, Panamaskandalen. 376 journalister har jobbat internationellt för att få fram skattefifflet i ljuset och här i Sverige stod Uppdrag granskning i SVT för avslöjandet i onsdagens program (även om det började rapporteras i media tidigare än så).

Det är ett gediget arbete som lagts ner för att avslöja den utbredda skatteflykt som är spridd över 200 länder, Island värst drabbat. Hos oss har främst Nordea fått bära hundhuvudet men nu talas det om att utreda övriga banker också för att se om det finns fler som har för vana att hjälpa sina rikaste kunder att skattefuska.

Uppdrag gransknings ”Panamadokumenten” spelar på känslor (det hade nog blivit ett väldigt tråkigt program om ekonomiska termer och begrepp annars) genom att ge exempel på vad de försvunna kronorna hade kunnat användas till om de kommit samhället till nytta.

Scener från skolor, sjukhus och fotbollsplaner får symbolisera de stympade samhällsinrättningar som gått miste om pengar.

Spänningen byggs upp nästan som i en thriller om den undre världen, med ett Reykjavik i snöyra som bakgrund. Vi besöker grävande journalister som gömmer sig för att kunna arbeta ostört med sina avslöjanden och ministrar och bankmän som ställs mot väggen i riggade intervjuer.

Somliga vägrar svara på frågor om brevlådeföretagen i Panama, andra hävdar rakryggat att de tar avstånd och inte har några kopplingar till sådan verksamhet – samtidigt som det finns dokument som visar motsatsen.

Visst provocerar det att veta att somliga är beredda att ta till kriminella metoder för att slippa bidra till samhället. I synnerhet när det rör sig om människor som har det betydligt bättre ställt än de flesta av oss kan drömma om.

Men medan de rikaste flyttar sina pengar utomlands för att slippa betala skatt finns det andra som själva reser långt hemifrån för att tjäna en skattefri hacka.

Dagen efter Uppdrag gransknings reportage började en ny serie med Alexandra Pascalidou på SVT. ”Vi kallas tiggare” skildrar en grupp rumäner, de flesta romer, som kommit till Sverige för att tigga.

Åsikterna om tiggeriets vara eller icke vara är många, men ju mer vi ser och lär oss desto bättre kan vi bilda oss en egen uppfattning och ta ställning utifrån den. Visst är det sorgligt att människor tvingas sitta på gatan och be om pengar, men tillvaron i ”Vi kallas tiggare” är inte bara misär. Även hos dessa fattiga människor, som ses som samhällets bottenskrap både här och i hemlandet, hålls humöret och hoppet uppe. Här finns familjekärlek, gemenskap och framtidsdrömmar.

Här finns också Siinto, som upplåter sin tomt och enkelt konstaterar att medan andra har hund eller häst så har han 30 tiggare att ta hand om. Representationen av olika situationer och skilda personligheter gör ”Vi kallas tiggare” till ett intressant och upplyftande program om ett komplext problem på andra sidan av samhällsskalan.