Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Nya tider för Roxette kan bli Gyllene för Gessle

Roxettes släpper sitt tionde studioalbum, ”Good Karma”. Om det är det sista vet ingen – men det är det första med vetskapen om att Per Gessle och Marie Fredriksson aldrig mer kommer att turnera som band.

– Roxette har ju inte slutat existera, utan Marie kan plötsligt ringa och säga att hon vill spela in en ny platta. Men det kan också vara det sista vi gör så därför låter vi tiden ha sin gång, säger Per.

Vi sitter på terrassen i huset i Sandhamn utanför Halmstad. Per har dukat fram fika i den gassande solen. Det är en sådan där sommardag som skulle kunna få honom att sätta sig ner med gitarren och skriva en ny sommarhit till Gyllene Tider. Eller sig själv.

På natten har han kommit hem från en spelning för Ferrari i samband med Monacos Grand Prix i Monte Carlo.
– Jag satte ihop mitt gamla Party Crasher-band – det var kul, ler Per.

För hans driv att spela live tycks aldrig avta och visst har han flera nya projekt på gång, även om de kommande månaderna lär ägnas åt Roxette-lansering.
– Jag har ju inte gjort något på svenska på ett tag så vi får se, säger han kryptiskt.

Gyllene Tider?
– Vi har bestämt att vi ska göra något med Gyllene Tider igen, men när vet vi inte. Det är ju ett unikt, fantastiskt band så vi får väl hitta något jubileum. Kanske att det 2018 är 40 år sedan den gula EP:n kom? Vi får se, vi brukar anpassa oss. Fast i så fall måste Göran skaffa skägg igen – skriv det! skrattar Per och avser att Fritzons ZZ Top-look försvann med rakkniven.

Men nu är det Roxette som gäller, där Gessle dagen därpå ska göra en rad telefonintervjuer med Italien.
– Det är otroligt att vi i dag spelas lika mycket som när vi var som störst och att två miljoner såg den senaste turnén, ”XXX – The 30th Anniversary World Tour”. Så man kan väl säga att vi är tillbaka på banan.

Ändå var det ingen självklarhet att det skulle bli en ny platta just nu.
– Nej, vi ställde oss frågan varför vi skulle göra en platta till när vi var på turné och folk ändå bara ville höra de gamla låtarna.

Men till slut hittade Per och Marie tre anledningar:
– Dels ville vi blanda det klassiska Roxette-soundet med den nya tekniken. Dels ville vi få in nytt blod där jag exempelvis har skrivit tre av låtarna ihop med Addeboy vs. Cliff och där de är medproducenter till ytterligare tre.

– Och dels ville vi göra en mer studiobaserad platta, mer datoriserad med mycket maskiner där vi därigenom också kunde ta ut svängarna betydligt mer.

För med ”Good Karma” inleddes en ny fas i Roxettes karriär där de två föregående plattorna, ”Charm School” (2011) och ”Travelling” (2012), spelades in med föresatsen att låtarna enkelt skulle kunna överföras till liveversioner. Så är det inte med den nya plattan.

– Men då, under inspelningen, visste vi inte att vi aldrig mer skulle kunna spela live utan det beskedet kom inte förrän i april när Marie hade varit hos läkaren, påpekar Per.

– Däremot visste jag att Marie har problem med närminnet och att vi därför aldrig skulle kunna köra de nya låtarna live. Så under inspelningen sjöng hon in några meningar i taget.

Därför kom inte det där mötet i april när Roxettes live-era var över som en blixt från klar himmel.
– Nej, egentligen trodde jag att Roxette var slut redan 2002 när Marie fick sin hjärntumör. Så alla de här 280 spelningarna som vi hann göra efter comebacken sedan 2009 är en ren bonus.

– Jag visste ju att den där dagen skulle komma förr eller senare eftersom hon blev allt sämre i sitt ben och till slut knappt kunde gå eller stå och då inte längre kunde fokusera på sin sång. Men vi hade förstås hoppats att kunna fullfölja turnén och avsluta den i St Petersburg och Moskva i september.

Nu blev i stället konserten på Grans Arena i Kapstaden, Syd­afrika, i februari den sista Roxette-spelningen någonsin.
Då hade den osannolika sagan om duon från Halmstad tagit sin början 30 år tidigare med ”Neverending love”.
Sedan dess är det en förändrad (musik)värld vi lever i.
– För oss som har vuxit upp med musiken från 1960-, 70-, 80- och 90-talet är vi i dag tillbaka till 50-talet, där det inte finns något albumtänk längre, utan bara låtar.

– Det märks också när Spotify lite i smyg har plockat bort album­listan. Som band är det också lättare att ha ett projekt, en hel skiva att jobba mot i stället för någon enstaka låt. Men i dag finns det inga skivbolag som har tålamod att vänta tills ett band slår igenom med sin fjärde platta.

Annars anser Per att bilden av just Spotifys betydelse ute i världen är överdriven:
– Jo, här i Sverige är det drygt 90 procent av marknaden. Men i exempelvis Tyskland har cd:n fortfarande 70 procent av marknaden. För så fort du kommer utanför Sverige är det en helt annan industri, även om streamingen naturligtvis växer där också, vilket gör att alla band och artister tvingas ut och turnera för att tjäna pengarna. Och då är det de största som gynnas.

Själv vill popromantikern Gessle fortfarande ha musik i fysisk form.
– Ja, man kan ju inte ge bort musik som man gjorde tidigare när man köpte en platta. Jag menar, ska jag ge bort ett presentkort med streaming eller...?

– Sedan saknar jag skivkonvoluten som förenade musik med konst på ett fantastiskt sätt. Så i dag kan jag sitta och lyssna på Spotify, men ändå ha framme konvolutet, titta på omslaget och läsa texterna på skivan som jag köpt...

– Men samtidigt får jag vara lycklig över att ha fått jobba i den eran som aldrig kommer att komma tillbaka.

Nyfikenheten, upptäckarglädjen och att inspireras av den nya generationens musik finns dock kvar. Det var också därför som Per inledde sitt samarbete med producentduon Addeboy vs. Cliff. Eller som de egentligen heter, Andreas Broberger och Hannes Lindgren.

– För mig är det en annan utgångspunkt, ett nytt sätt att jobba på där de skickar basgångar, grooves eller några ackord där jag klipper och saxar och skriver melodier till det som jag gillar och som jag sedan skickar tillbaka. Men det är inte som det gamla MP-samarbetet för vi har aldrig varit i samma studio, förklarar Per och avser radarkompisen Mats ”MP” Persson.

– Samtidigt fick jag från Christoffer (Lundquist) och Clarence (Öfwerman) stränga order om att inte göra för avancerade demos eftersom de ansåg att jag då inte skulle vara lika lyhörd för deras idéer.

Och så fick det bli, där nästan alla inspelade låtar också kom med på plattan.

Gång på gång runt om i världen får Per ett kvitto på Roxettes storhet. Som på flygplatsen i Berlin häromdagen:
– Plötsligt tittade säkerhetsvakten som gick igenom mitt bagage upp och började sjunga ”hold on tight!” från ”Dangerous”, skrattar Per.
– Men sedan har man också uppnått den åldern när unga tjejer kommer fram och vill ha autografen samtidigt som de säger: ”Min mamma hade dig som idol när hon var ung...”, ler Per, 57.

Plattan ”Good Karma” är ute. Och snart kommer dokumentationen från den senaste (och sista) turnén, ”RoXXXette on the road” – fotografen Anders Roos fotobok om bandet på turné.
– Först skulle jag skriva förordet och de i och kring bandet sina anteckningar. Men det slutade med att jag själv skrev 41 olika reflektioner, lite dagboksanteckningar, där det handlar lika mycket om tankar kring hela min karriär som om Roxette, berättar Per.

Och att synas i dagens enorma informationsflöde både fascinerar och skrämmer Per som är flitig användare av sociala medier.
– Men jag vet inte hur man ska komma fram i dagens enorma brus. Det finns exempelvis folk som inte ens vet att Marie har varit sjuk. Och då snackar vi om sådana som följer bandet på Facebook!

Fast han är inte ensam. I samband med att Roxette skulle få tillstånd att spela i Kina besökte han tillsammans med Live Nations representant landets kulturministerium där band för band, artist för artist, gicks igenom.

Elton John, Rolling Stones, Bruce Springsteen... Till slut var man framme vid Paul McCartney. Jodå, han godkändes, fick Per veta via tolken, men på ett villkor:
– Att John Lennon också skulle komma...

Året? 2012.