Vissa ungdomskärlekar dröjer sig kvar, Mauro Scoccos musik är en av dem. Som liten föll jag pladask för ”Sarah”, även om jag inte riktigt begrep texten – något 7-Eleven fanns inte i Värnamo. Min storebror fick förklara.
Ända sedan tiden med Ratata har Scocco varit som bäst när tempot dras ner och han sjunger om olycklig eller förbjuden kärlek. Likt en svensk R Kelly är alla känslor stora och starka i Mauros värld, ingen klyscha för sliten. Och han har en röst att backa upp allt med.
Med ålderns rätt – han blir 49 i år – tillåter sig Scocco på ”Musik för nyskilda” att plocka fram fler gitarrer och stundtals ställa sig lite grabbigt bredbent. Mogensoulen glider mot gubbrock, kanske har han hängt lite för mycket i Pluras kök? Ingen utveckling jag gillar, men låtar som ”Jag saknar oss”, ”Julkort från New York” och ”Mina tonårsvintrar” är klassisk Mauro Scocco, omöjliga att värja sig emot.
