Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/3

Uno Svenningsson till Varberg som nybliven 60-åring

När Uno Svenningsson har fyllt 60 år väntar två konserter på Fridas i Kärradal den 18–19 juli.…
– Musiken var min räddning, säger den småländske sångaren om ångesten under tonåren.

Uno Svenningsson har framträtt otaliga gånger som artist. Samtidigt är han blyg innerst inne och led av social fobi och panikångest under uppväxten. Med kärleken till musiken, och inte minst publikens kärlek, har han övervunnit alla hinder.

Sångaren, gitarristen och låtskrivaren Uno Svenningsson har släppt ett tiotal album och en lång rad singlar under sina närmare fyra decennier som musiker. Det finns en låt som han ömmar särskilt för: “Under ytan” från 1994.

– Jag kan inte komma ifrån den här låten, den speglar människan och människans skörhet. En del menar att den har varit ren terapi och fått dem att må bättre. En annan låt är "Om du bara visste” från samma år. När jag sjunger den väcks starka barndomsminnen till liv. Den griper tag om mig så starkt att det har hänt att jag kommit av mig, säger han.

Under uppväxten som mittenbarn i Hagelstorp utanför Gnosjö spelade han mycket fotboll och fiskade. Musik fanns också med, eftersom föräldrarna var frireligiösa.

Men han spelade inte, utan stirrade mest på gitarren som hängde hemma på väggen. Men en dag ville tolvåringen inte stirra mera. Han ville spela – på en egen gitarr.

Det blev en akustisk Levin-gitarr inköpt i Gislaved. Mamma, som jobbade inom äldreomsorgen, var hans gitarrlärare och han och lillebrodern gjorde “skojlåtar” av sina tankar och känslor. Skivor och musik blev Unos hobby och passion.

– Kompisarna sa: “Herregud, vad bra du sjunger!” Men jag var väldigt blyg och hade inget intresse av att stå på scen. Samtidigt blev jag tillfreds av musiken.

En annan tankeställare var episoden med pappa, som var åkare och därför mån om att lägga sig tidigt på kvällarna. En natt, klockan ett när Uno satt och spelade, stod pappa plötsligt i dörren. Nej, inte för en utskällning, tvärtom för en storslagen komplimang: “Den här låten var inte alls dum!”.

Ändå fanns inga planer på att bli musiker. Han gick verkstadsteknisk linje på gymnasiet och funderade ett tag på att bli reklamtecknare.

– Jag hade problem med mig själv under tonåren. Jag led av panikångest och sociala fobier. När det inträffade trodde jag att jag plötsligt skulle dö. Musiken hjälpte mig att skingra ångesten. Musiken var min räddning.

Som 22-åring var han med och grundade bandet Freda’. När "Vindarna” blev en hit 1986 kunde han för första gången leva på musiken.

– Jag hade inga planer på att musiken skulle vara något varaktigt för mig. Men så blev det. Musik är fortfarande min hobby, samtidigt gäller det att ha mat på bordet. Då blir det ett jobb med turnéer och skivor.

Paradoxalt nog har den blyge killen framträtt för publik åtminstone tusen gånger under årens lopp.

– Jag har alltid varit en person som inte vill stå i centrum och hålla låda. Men det måste jag ändå i jobbet. Med åren har det självklart blivit lättare. Publikens kärlek och min kärlek till musiken överbryggar allt.

Mötet med publiken är det som gör jobbet så roligt, framhåller han.

– När man har någonting tillsammans med publiken uppstår nästan en andlig stämning. Då hamnar jag i en bubbla, ett eget universum – Uno-versum.

Men jobbet och de många framträdandena har en baksida: hemlängtan.

– Enda gången jag känner mig ensam är när jag har hemlängtan. Ibland vaknar jag upp på ett hotell och vet inte var jag är. Vad är botemedlet? Att åka hem!

Livet utanför jobbet är inte ett dugg glamoröst.

– Jag är inte kräsen och behöver inte så mycket. Semester för mig är att vara med familjen, att vara hemma i trädgården. Jag är ganska stresskänslig så lugnet är väldigt viktigt för mig. Då kan jag landa i mig själv och med dem jag älskar.

Hur är du som person?

– Det är svårt att se sig själv, men jag är nog enkel. Ibland kan jag även vara disträ och inåtvänd. Det kan vara jobbigt för de runt omkring mig för då lyssnar jag inte riktigt – själv har jag det hur gott som helst.

I sommar har den blivande 60-åringen flera jubileumsspelningar och han jobbar även på en ny skiva.

– Längre fram har jag ingen aning om vad jag ska göra. Jag vill fortsätta med musiken och hoppas kunna vara frisk och njuta av livet, säger Uno Svenningsson, som inte hinner fira födelsedagen på den rätta dagen:

– Jag ska spela på Öland dagen innan jag fyller år, så firandet blir lite längre fram i höst, säger han.

FAKTA: UNO SVENNINGSSON

• Bor: Stenungsund.

• Familj: Gift med Carina. Sönerna Mark, 25 år och Joel, 18.

• Yrke: Artist och låtskrivare.

• Om att fylla 60: "Jag hade åldersnoja när jag fyllde 30, jag tyckte att jag var gammal. Sedan dess har livet gått av bara farten. Att fylla 60 känns lite speciellt. Det finns några stråk av vemod över det – snart pensionär. Annars är livet hur härligt som helst!”

• Bästa sättet att varva ned: "Med en god bok eller tv-serie som man blir uppslukad av.”

• Favoritmat: "Riktigt god husmanskost.”

• Aktuell: Fyller 60 år den 1 juli …och spelar på Fridas i Kärradal norr om Varberg den 18–19 juli.