Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tystare Torsson på festivalen

Torsson på en visfestival? Ja, varför inte? Kultbandet från Skåne har gett upphov till en egen genre och på torsdag spelar de för första gången på Hwitan i Falkenberg.

– Vi får väl anpassa oss och spela lite tystare, säger bandets ledare Bo Åkerström.

Torssons hemsida har en avdelning med alla spelningar. Eller nästan, den är inte helt komplett. Framträdandet på Gustaf Bratt för cirka 30 år sedan finns i alla fall med. Första och enda gången undertecknad upplevt Torsson live. Det visar sig vara den 21 augusti 1981.

– Jag vet att vi har spelat på Bratt någon gång på 80-talet men minns inte mycket mer, berättar Bo Åkerström.

Tidningen har bett honom ringa upp inför spelningen i Falkenberg. Bo skriver merparten av låtarna och är enda kvarvarande originalmedlemmen sedan starten 1976. Fyra år senare släpptes debutalbumet och kultklassikern ”Att kunna men inte vilja”.

Torsson är ett unikt band på många sätt. Dels för att de bara gör något dussintal spelningar per år. Dels för att det brukar gå fem-sex år mellan albumsläppen. Det har blivit sex originalalbum hittills och ett antal samlings- och liveplattor.

– Möjlighet att bli yrkesmusiker har funnits, men vi har alltid sagt att vi inte ska göra det. För vi tror att det dödar det roliga när man är tvungen att få ihop pengar till hus och familj, förklarar Bo Åkerström.

Själv arbetar han som forskare på universitetssjukhuset i Lund och vet uppenbarligen vad han sjunger om i Torsson-klassikern ”Blodomloppet”. Han har till och med rätt att kalla sig professor.

– Jag är medicinare och forskar på antioxidation just nu. Men har aldrig funderat på hur man ska förklara det.

Att han blev gruppens textförfattare var mer eller mindre en slump.

– När vi började var texterna inte det centrala. Vi ville helt enkelt spela rockmusik. Någon skulle sjunga och det skulle finnas en text. Det föll på mig att leverera en text till nästa rep och det blev lite speciellt. Mera som ord utan innehåll till en melodi.

Resultatet blev låtar om fotbollsmatcher, lantbruksutställningar, tröttsamma tal på kalas, med mera. Så vardagsnära och intetsägande att det fick motsatt effekt och blev vansinnigt intressant att höra vad som inte hände.

– Jag är inspirerad av amerikanska countrytexter som ju gärna beskriver tristess i vardagen. Det tyckte jag var rätt kul och försökte efterlikna genom att bara berätta en story och se var man hamnar. Ofta har jag ingen idé om knorr eller så när jag börjar. Det beror ofta på tajmingen och rytmen i melodin. Sedan har det blivit en viss stil.

Är ”Det spelades bättre boll” er populäraste låt?

– Ja, det är det nog. Vi har alltid spelat den. Lika mycket för att den är mest känd som att det är en av dem som är roligast att spela. Vi kör ganska ofta ”Klippans centrum” och ”Volleyboll Molly” också. Enkla låtar i sin uppbyggnad men just därför ganska svåra att spela.

Hur kommer det sig att ni ska spela på visfestivalen?

– Jag vet inte om vi passar in. Tyckte bara att det lät trevligt. Vi har faktiskt spelat i Västervik en gång för några år sedan.

Er senaste studioplatta var lite rockligare än tidigare, kommer ni att anpassa er efter vispubliken?

– Lite grand gör vi nog det, med något mjukare arrangemang. Det har ju hänt lite med våra låtar med åren så vi har olika versioner. Några spelar jag akustiskt på och det är ju mera visaktigt. Sedan kommer vi att ha vår reservtrummis Love Ekenberg i Falkenberg. Han spelar mest jazz annars och är helt enkelt tystare än vår ordinarie trummis Sticky Bomb.

Sticky Bomb dyker upp i Falkenberg ett par veckor senare. Han är med i Wilmer X som återförenas i sommar för ett fåtal spelningar, bland annat på Grand Rock.

Ytterligare en Wilmer-medlem, Thomas Holst, är med i Torsson och kommer att vara med på Hwitan, berättar professor Åkerström.

– Det har alltid varit ganska stor skillnad på skivorna och när vi spelar live. Så är det fortfarande. Ingen tvekan om att det är rock när vi är på scen. Men på skivorna har det varit lite si och så. Det är alltid intressant att se hur vi benämns när vi gett ut en skiva. I Sydsvenskan brukar skribenterna inte skriva pop eller rock utan bara skriva Torsson som genre. Det är kul. Så vill vi ha det. Hahaha...