Trumpetfest på Falkenbergs Jazzdagar

Årets stjärna Randy Brecker verkar ha läppar av stål.

ANNONS
|

Helt ärligt trodde jag att det skulle höras att Randy Brecker har blivit 70 bast. Trumpetare har ju svårare rent muskulärt att behålla sin ”ambis”, jämfört med många andra instrumentalister.

Men årets amerikanska stjärna på Falkenbergs Jazzdagar övar flitigt och verkar ha läppar av stål. Han gör ett imponerande set ihop med husbandet, när de börjar lira en dryg halvtimme försenade – på grund av flytten från Hwitans regniga trädgård till Tryckhallens scen alldeles bredvid.

Efter den något knöliga 50-talshyllningen ”There’s a Mingus a Monk us”, där bara Mattias Svenssons bassolo sticker ut, kommer Brecker igång i sin andra originallåt, ”Shanghigh”. Ett rakare beat med breaks i temat passar även Ove Ingemarsson, som kommer loss på tenorsaxen, och trummisen Zoltan Csörsz, som varit oväntat anonym tidigare under kvällen.

ANNONS

Randy trycker klockstycket mot mikrofonen och lirar snabba, höga fraser. Några gånger låter det bluddrigt, men oftast hittar han fräcka vägar genom harmonierna.

Efter en ganska hård och osentimental version av jazzvalsen ”Some time ago” byter Mattias till elbas och latinrytmer i ”The dip shit”. Återkommande och snygga glissandon gör att jag känner igen trumpetaren som jag lyssnade på så mycket på i Brecker Brothers under min fusionjazzperiod i gymnasiet.

Ove Ingemarsson får saxen att skrika utan att tappa flytet och jag förflyttas till Nefertiti och 80-talskonserter med Hawk On Flight eller Ulf Wakenius Group. Husbandets ledare Ewan Svensson får också excellera med sin långa, bluesiga sololinjer. Att den gästande legendaren är nöjd med uppbackningen märks på hans blickar och tummen upp.

Randy Brecker visar en mjukare sida i balladen "Body and soul" och skapar maximalt sväng i shufflebluesen "Dirty dogs" (i samma anda som Bob Bergs "Friday night at the Cadillac club", men långsammare). I funkiga "The slag" håller Brecker uppe trycket på ett imponerande sätt innan den idérike Ove med häftiga tonsprång och flageoletter visar att Randys bortgångne bror Michael Brecker har varit en förebild.

En tredje standard blir extranummer, "On Green dolphin street", innan festivalens stjärna på ett innerligt sätt tackar publiken och inte minst bandet, som satte arrangemangen på bara en halvtimma under dagens korta repetition.

ANNONS

Fredagen är en riktig trumpetfest, för först ut är ingen mindre än Peter Asplund – en av mina absoluta favoriter. Han inleder ösigt på flygelhorn i egna "Wonderyear" och svävar vidare med åttondelsfaser även när kompet går tillbaka till temats breaks.

Trummisen Johan Löfcrantz Ramsey är enorm och väldigt kul att se. Han dundrar in markeringar och pådrivande synkoper, hela tiden med öronen vidöppna för medmusikernas påhitt. Hans egna solon är påhittiga och blir aldrig bara en teknisk uppvisning.

Att jag tänker på Johnathan Blake, som jag såg med Kenny Barron i New York, beror kanske på att de har trumseten uppställda på ett likartat sätt, med pukor och cymbaler väldigt horisontellt.

Huvudperson är hela tiden Peter Asplund, som visar att han har tagit ytterligare ett steg framåt som sångare. En blixtrande snabb "The song is you" innehåller scat (ordlöst solo). Den finns på senaste albumet "Aspiration", precis som "Get happy" där Asplund står på tå när han lirar "out".

Rösten imponerar mest i "All the way", i ett fräscht latin-arr, tillägnad Frank Sinatra som skulle ha fyllt 100 år 2015. Trumpettonen varierar han, från spetsig till fet och i lugna, melodiska "Hilda smiles" med mer luft i legatospelet. Den sistnämnda är skriven av kvartettens rutinerade gästpianist Lars Jansson, som kommer bäst till sin rätt i just de egna kompositionerna.

ANNONS

I "Les Forts de latour" rycker han i rytmen på ett skönt sätt och i "Beginner's blues" lägger han in ett ackordsparti i solot. Klippan vid kontrabasen, Hans Andersson, får soloutrymme i mollbluesen som blir en lyckad avslutning.

Ännu mer skönsång blir det när Falkenbergs Jazz- och bluesförenings ordförande Hannah Svensson förenas med Vivian Buczek och Anna Pauline Andersson under parollen ”All that vocal jazz”.

Den sistnämnda har skrivit trestämmiga arrangemang till evergreens som ”Them there eyes” och ”You don’t know what love is”, i latinskrud och dubbeltempo i trummorna.

”How high the moon” kryddas av Charlie Parkers beboptema ”Ornithology” och bara i ”Sophisticated lady” känns det lite väl spretigt att tjejerna turas om att sjunga var sin strof.

Roligast är att alla tre gör rejäla satsningar i sina scatsolon – med ett litet plus för Vivian Buczek, som dessutom gör ett schysst trumpethärmande ljud i ”Boogie blues”.

Sångerskorna får var sitt solonummer med komptrion. Vivian väljer Billie Holidays ballad ”God bless the child” och Hannah Svensson sin favoritvals ”Better than anything” – där pappa Ewan snappar upp hennes sista scatfras i inledningen av sitt gitarrsolo.

Allra bäst blir ”Good morning heartache”, där Anna Pauline sjunger känsligt till Mattias Svenssons följsamma kontrabas och uttrycksfulla ansikte. Deras musikaliska dialog sammanfattar mycket av det som jag tycker är jazzens kärna och storhet.

ANNONS

Konsertrecension

Falkenbergs Jazzdagar

Med: Randy Brecker, Ove Ingemarsson, Vivian Buczek, Anna Pauline, Hannah Svensson, Peter Asplund, Lars Jansson och Ewan Svensson Trio.

Tryckhallen, Falkenberg den 29/7

ANNONS