Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/2

Som en trädgårsfest med Lisa Nilsson

HN:s recensent var nöjd efter konserten på Stålboms.

Det är torsdag och höstvindarna hälsar på ikväll. Men regnet är så gott som bortglömt sedan i förmiddags och alla solbrända människor gör en påmind om att nej, sommaren är ännu inte slut.
Stålboms har ännu en slutsåld afton och det väntas ivrigt på Lisa Nilsson. Det är redan trångt framme vid scen och publiken fyller på ända tills Lisa kommer in med sitt band på den fina intima scenen.
Hon har en tamburin i sin hand och börjar med låten ”Var är du min vän”.
Över 30 000 människor har sett Lisa Nilssons spelningar den här våren och hyllningarna har varit många.
Efter det folkkära programmet ”Så mycket bättre” i TV4 i höstas släppte hon samlingsalbumet ”Ingen gör det bättre”, som hittills har cirka 20 miljoner lyssningar på Spotify.

Scenen badar i röda och blåa sken bakom Lisa och det känns som att vi har fått in en jazzbar i trädgården, där Lisa och bandet välkomnar oss med öppna armar.

Läs också: "Häftigt att komma nära"

"Nu är livet här. Och ni är här!" säger Lisa och öppnar sin famn mot oss.
Mellan låtarna pratar hon bland annat om ”Så mycket bättre” och hur saker grejer kan misstolkas, men hon gör det inte med något pekfinger.
Lisa har en otrolig självdistans och hennes sarkasm i talen hon håller för oss är som stå upp-komik. Hon är mänsklig, ärlig och öppen. Hon har inga problem med att få oss att skratta och när väl en har börjat fnittra så smittas hela publiken.
Men även om Lisa skämtar vilt med oss, så känner man mörkret i låtarna.
”I den stora sorgens famn” börjar med vackert pianospel. Lisas röst är ljuv och melankolisk. Hon sjunger fläckfritt utan att det blir tråkigt.

Mellan sångerna skojar Lisa vidare med sin bitterfitta-sarkasm och berättar om att hon har flera personligheter. ”Vi är ett gäng dysfunktionella kvinnor vi. Det är ganska trevligt, vi kan natta oss själva med”.
Vi älskar henne ännu mer.
Den jazziga pianisten Jesper Nordenström går igång när Lisa går ut en kort stund. Publiken verkar blandad. Ena halvan är imponerad och tyst när han spelar. Andra halvan köper mer dricka och står och småpratar med sina bekanta.
När bandet jammar står Lisa och blundar och njuter.
”Klippta vingar”, som är Lisas tolkning på Ison & Filles låt, lockar fram mammadansen i nästan oss alla. Bandet kan inte heller stå still.
Inte långt därefter kommer den efterlängtade "Himlen runt hörnet". Och publiken sjunger med från första ord och mening.
Jag får känslan av att det finns kärlekspar där ute som har den som just sin låt, för det tittas djupt i ögonen och om det hade funnits plats så hade det inte tvekats att köra igång tryckare här på gräsmattan.
Låten avslutas med jubel. "Nu känns det som att vi har peakat för tidigt" säger Lisa och skämtar vidare om hur dumt det oftast är att just peaka för tidigt.

Bandet och Lisa känns så starka ihop. Några av musikerna har lirat ihop sen 1992 och det märks. De är löjligt samspelta. De börjar lira blues och när solo efter solo avlöser varandra ser man än en gång hur mycket Lisa trivs.
Bluesen hinner knappt avslutas innan ”Varje gång jag ser dig” börjar och publiken blir mer dansant än någonsin.
”Allt jag behöver nu” blir det sista vi hör och de avslutande meningarna har Lisa bytt ut till Miriam Bryants ord: ”Allt jag behöver nu, är att hitta en annan du, det kommer till och med bli lätt, du är så jävla inkomplett”, vilket är svårt att inte tycka om!
"Det känns som att vi är på någons trädgårdsfest och att vi är partybandet”.
Jag kunde inte sagt det bättre själv Lisa. Tack Queen L.