"Nej, jag är bra på att göra det själv", säger Miriam Bryant till Kleerup när han erbjuder sig att lyfta av hennes väska från rullbandet, när de båda musikerna har landat på Visbys flygplats för att vara med i sjätte säsongen av Så Mycket Bättre. "Nej, jag är bra på att göra det själv", är det första svenska folket hör henne säga i det programmet, men inte det sista. Genom säsongen blev hon bundis med Sven-Bertil Taube, svor en hel del och levererade många av de mest populära tolkningarna det året.
Det var genom Så Mycket Bättre Miriam Bryant blev folklig. Utan programmet hade troligtvis inte Miriam Bryant stått på Stortorget i Falkenberg på torsdagskvällen. Men Miriam Bryant har inte drabbats av Så mycket Bättre-förbannelsen. Hennes TV4-covers bär henne inte. De lyfter henne bara, när hon avslutar hela konserten med Taubes ”Ett sista glas” och det sprutar lila konfetti över de mest entusiastiska fansen längst fram och publiken själv avslutar konserten genom att i allsång sjunga ”God natt må glädjen lysa er”.
Men i början av kvällen, när hon går ut på scen 22.00, gnisslar en spårvagn i bakgrunden. Hon säger HEJ GÖTEBORG och 70 000 människor jublar. Nej, egentligen är det ju Ätran som rinner ljudlöst i bakgrunden. En och annan Wheels and Wings-bil bränner kanske förbi. Hon har en Systembolagetskylt rakt framför sig och en Folkets Hus-skylt som flimrar till vänster. Och det är 4000 personer som jublar. Men Miriam Bryant tar med sig Ullevi-känslan till Stortorget. Hennes röst, musik, person och show passar en arena.
– Visa era handflator. Jag vill lära känna er allihop. I kväll ska vi dansa tillsammans, säger Miriam Bryant efter att ha inlett med den dramatiska ”Raised in Rain”, som alla västkustare kan känna igen sig i, och fortsatt med hiten ”Push Play”.
Miriam Bryant har ett Håkanskt sätt att mellanprata. Men till skillnad från den andre arenamusikern från Göteborg har Miriam Bryant vett att inte spela martyrfiol på scen, hon kallar sig inte för under dog och hävdar inte sin litenhet, hela tiden.
Kvällen fortsätter i stort sett prickfritt. När hon ber folk sjunga med kan alla texten. När hon ber alla som har varit kär i en skitstövel räcka upp handen svarar (nästan) alla sanningsenligt. Många av hennes låtar, och därmed en stor del av konserten, handlar om en ganska nyligen avslutad relation. Efter att ha sjungit om idioter och skitstövlar vill Miriam Bryant förtydliga att det först är när man älskar sig själv man kan älska andra. I ”främlingsfientliga tider” vill hon göra klart att alla är lika. Alla är bara skelett och blod. Och den där killen, det är inte något större fel på honom. Han är bara en vanlig människa. Men han älskade inte sig själv och då blev det svårt för henne. Lärdomen är gammal men mitt i popstormen lyckas hon leverera lite viktigheter till alla barn och ungdomar i publiken. 1. Livet är skit ibland. 2. Är någon en idiot, så beror det oftast inte på illvilja, utan något annat. (Med det sagt får man gärna göra slut med en idiot, barn. Att försöka hjälpa någon att bli en bättre människa är oftast en dålig idé. Men det är en livsvisdom Miriam Bryant får ta upp med er på en annan konsert.)
Livearrangemangen är bättre än studioversionerna och ljusshowen förtjänar en stor applåd. Killen som har gjort den, Hampus Jigehamn, måste vara en dansande person. För varjegång jag lyfter ansiktet mot himlen, hoppar eller böjer knäna i en mjukt men bestämt GUNG – gör han detsamma med ljuset. Mina rörelser får ljuseffekter och jag känner mig som när jag var arton och dansade på en hemmafest, vilket är typ det finaste betyg en konsert kan få av mig.
