"Too slick." Så säger två brittiska Eurovisionfans i en av alla vloggar som pumpas ut från pressrummet på arenan i Kiev.
De pratar om Robin Bengtsson och de fångar bidragets största brist på kornet. Framträdandet är lite för strömlinjeformat, lite för fläckfritt.
En oklanderligt snygg man med välsittande kostym sjunger rent och behärskat att han inte kan fortsätta. Trots det travar han vidare på sitt rullband, flankerad av fyra perfekt koordinerade dansare.
Ämnet: Han är så tokkåt att han håller på att tappa det. Ändå osar det knappast sex om Svenljungagrabben och hans I can't go on.
Efter exakt tre minuter är det slut. Då återstår hela 17 andra bidrag i kvällens semifinal. Det blir allt från saxofonfest till rykande budskapspekoral. Kommer tv-tittarna överhuvudtaget att minnas Robin "Mr Slick" Bengtsson när de ska rösta?
Tar det svenska Eurovisionäventyret slut redan i kväll?
Jag törs nästan lova att det inte blir så. Eurovision är inte bara en kanonad av märkliga musikaliska och visuella hopkok. Det är också en enorm arena (Förra året kollade 204 miljoner!) som kan få vilken X Factor-vinnare som helst att få gelé i knäna och glömma allt hen lärt sig på sånglektionerna.
Redan på repetitionerna har flera deltagare visat påtaglig nervositet. Men inte Robin Bengtsson. Karln tycks helt sakna nerver. Här har vi troligen hans starkaste kort. Alla jag pratat med som känner Robin Bengtsson vittnar om samma sak: Han är något sorts coolhetsfenomen.
En som känner honom väl är Robin Stjernberg, som också tävlat för Sverige i Eurovision. I år har han skrivit den svenska låten. Såhär svarar han på frågan hur det är att jobba med Robin Bengtsson:
- Han är väldigt lugn och sansad. Det är nästan lite så man undrar, för han har inga nerver. Det är ganska otroligt, jag har många gånger frågat honom om det är något fel på honom. Men "nej det ska inte vara något fel på mig" svarar han.
- När jag var i samma sits som honom och skulle gå upp i Mellofinal var jag jättenervös och lät alla veta det. Han är mer den som lugnar alla andra.
Utöver Bengtssons filbunkementalitet är det en fördel för Sverige att semifinalen är nedlusad med kvinnliga artister i långklänning som sjunger ballader. Det blir ganska snabbt omöjligt att hålla isär dem.
Killar med upptempolåtar sticker helt enkelt ut, även de som är lite "too slick".
När jag intervjuade Robin Bengtsson nyligen beskrev han utan omsvep låten som "rak, ganska budskapslös pop. Vilket också kan vara fantastiskt, på sitt sätt." Det har han helt rätt i.
Axel F-flörten i början, den effektiva entrén, Robin Bengtssons förmåga att sin stelhet till trots suga tag i kameran med blicken och, tja, leverera. Visst blir det final, det här.
