Recension: Håkan Hellström - Rampljus

Håkan Hellström är uppenbarligen medveten om hur snacket går. Men han är inte på defensiven - tvärtom, konstaterar Johan Lindqvist.

ANNONS
|

Det händer onekligen grejer på Håkan Hellströms nya skiva, den första delen av två som han valt att kalla "Rampljus" och som skulle ha fungerat som intro till Ullevi-konserterna.

LÄS MER:Se bilderna från Håkan Hellströms karriär

Musiken är lekfull men absolut inte sorglös. Texterna drar iväg åt alla möjliga håll och på flera ställen sticker Håkan Hellström fram hakan på ett rätt drastiskt vis. Samtidigt som han blottar sig ordentligt. Det är tydligt att Hellström är fullt medveten om hur (skit)snacket har gått. Han ser garanterat mekanismerna som gör att den som hyllats tillräckligt mycket och länge tydligen måste plockas ned. Och det skrapar nog självförtroendet mer än man kan tro.

ANNONS

Redan i gamla "Du är snart där" hette det att "Håkan, du var bättre förr". Fast då mest som en grimas. Här fortsätter det i inledande "Alla drömmar är uppfyllda": "Håkan du skulle vart grym om du bara gjort en platta å sen dött vid 27" och "Det dom älskar dig för i början är det de hatar längre fram. När alla drömmar är uppfyllda".

LÄS MER:"Håkan verkar vara kvar i sitt pojkrum"

"Kan du inte skriva en låt om nåt verkligt, betala räkningar, amorteringar, tanka bilen, ta huslån, istället?", gnatas det på ett annat ställe. Och i "Vägen med regnbågen över" går han till läkaren: "Doktorn såg upp från sina papper, ’Hjärtat krossat på elva ställen. Du har buntat ihop dig själv i verser, framför tusentals människor".

En slags soft Bohus-americana

Men Håkan Hellström är inte på defensiven. Tvärtom. Den vräkiga "Baba O'Riley"-gitarren i "Alla drömmar är uppfyllda" lovar att "you ain´t seen nothing yet" i en låt som delar dansgolv med såväl "Sympathy for the devil" och något av det som spelades på The Hacienda i Manchester.

Nämnda "Vägen med regnbågen över" är soft poprock, en slags Bohus-americana i flipflops och stråhatt. Ett Fleetwood Mac för 2000-talet eller ett Byrds som dragit sig undan på Brännö. Och i vissa partier låter Håkan Hellström nästan som en lillebror till Per Gessle. På ett bra sätt.

ANNONS

"Bit dig i läppen" är flummig loungedisko med en jazzbas som vandrar omkring likt en solbränd hippie på en takbar i Barcelona. "Va inte född att följa efter" är en omedelbar förälskelse när Sibille Attars, Jocke Åhlunds och Håkans röster leker tafatt med varandra samtidigt som tvärflöjten sticker iväg likt en drake för vinden.

LÄS MER:Håkan Hellströms låtar blir musikal på Göteborgsoperan

Avslutande "Snälla släck inte ljuset" är allt annat än vräkig arenarock men ändå så tydligt upplagd för att vara ett pådrivande, utdraget extranummer på ett fullsatt Ullevi.

Tråkmånsar göre sig icke besvär

Nu är det här visserligen bara första akten, men om del två av "Rampljus" är lika sprittande inspirerad är det uppenbart att Håkan Hellström och Jocke Åhlund lyckats igen. Inte sedan senaste samarbetet "2 steg från paradise" har Håkan Hellström släppt musik som är så fånleende fri och underhållande, och samtidigt cool på ett närmast jazzkattigt vis.

LÄS MER:Inställda Håkan-konserter tungt ekonomiskt bakslag för Göteborg

Det pågår en debatt om huruvida Håkan Hellström är mer eller mindre slut som artist. Ni kanske har sett gnabbandet mellan musiktidningarna Gaffa och Hymn. Det antyds att Hellström blivit en parodi på sig själv.

Det blir vi nog visserligen alla förr eller senare. Och på sätt och vis är såklart både Hellström och Åhlund två pretentiösa posörer. Men vadå? Det är popmusik. Man ska ha pretentioner. Man ska posera. Tråkmånsar göre sig icke besvär - det ska vara kul! Det ska vara knasigt, konstigt och knäppt. Så länge det också är vackert och svänger så ledigt som den här skivan. Ja, då är allt som det ska vara.

ANNONS
ANNONS