Detta är Richmond Fontaines sista album. Det är i alla fall så You can’t go back ... har utmålats. Som ett avsked; ett tack och adjö till de fans som följt Oregonbandet sedan debuten för snart 20 år sedan. Och ett farväl lär det bli.
En av Richmond Fontaines grundare – basisten Dave Harding – har hoppat av och flyttat med familjen till Danmark och bandets primära text- och låtskrivare, tillika sångare, motor och frontfigur, Willy Vlautin väljer att fokusera på sitt andra band The Delines och kanske framförallt på sina böcker.
De senaste tio åren har Willy Vlautin släppt fyra hyllade romaner på det brittiska förlaget Faber (Paul Auster, Milan Kundera, Barbara Kingsolver med flera) och är numera en så ansedd textförfattare att han närmast på egen hand fyller en smått unik musikgenre: literary rock.
Det är också texterna med sitt myllrande persongalleri som är den allra största behållningen med Richmond Fontaine, burna som de är av Willy Vlautins lågmälda och finstämda countryrock
Vlautins luggslitna figurer vandrar på samhällets skuggsida. Många är småkriminella eller arbetslösa men älskvärda förlorare, andra sliter sig fördärvade för svinaktigt låga minimilöner på själsdödande, monotona servicejobb.
Alla lever de på marginalen. Alla brottas de med den amerikanska drömmen. Alla har de fallit genom samhällets stormaskiga skyddsnät och slagit i botten, hårt.
Här finns ingen frälsning eller romantisk väg ut ur hopplösheten. Det står ingen bil och väntar på parkeringen utanför Seven-Eleven. Vlautins blandmissbrukare har inget av den slagfärdiga charm som kan genomsyra Tom Waits sjaviga drinkare.
Men det saknas inte värme. Willy Vlautin fyller sina kämpande singelmorsor med kärlek och de supande bröderna med någon slags omtanke om människorna runt omkring dem. Vi återknyter bekantskapen med karaktärer från tidigare Richmond Fontaine-låtar och vi får lära känna några nya.
Som i stillsamma A night in the city, där en uttråkad man går på strippklubb och följer med till sin arbetskamrats hus, där hustrun ligger hög och utslagen i tv-soffan medan barnen bråkar ute på tomten. Allt för att slippa åka hem till sin egen familj.
Även personer som befolkar Willy Vlautins romaner, jag tänker främst på Frank och Jerry Lee Flannigan i Motellivet (filmad med Emile Hirsch och Stephen Dorff), finns i alla fall själsligen närvarande i albumets två skönaste låtar Wake up Ray och I got off the bus.
De är små mästerverk där Willy Vlautin och bandet visar upp vad Richmond Fontaine kan åstadkomma när pusselbitarna faller på plats.
Alla berättelser måste förr eller senare komma till ett slut och jag tror inte att Richmond Fontaine hade kunnat sätta en bättre punkt.
