Bandet heter Odessia. Kommer från Varberg. Spelar i den egenuppfunna genren West Coast Stoner Metal. De låter som en öppen väg i Mojaveöknen, där en sportbil från 70-talet färdas fulltankad med högoktanig rock. Gunget lockar till att bränna däckgummi mot asfalten i Kaliforniens ökenlandskap. Det tycker undertecknad. När hårdrocksmagasinet Close-Up recenserade Odessias debutdemo i våras kom en ny, mjukare beskrivning.
– Vi skrattar fortfarande åt epiteten ’mjuktuff rock’. Det är fantastisk roligt, jag har aldrig hört talas om det innan. Det är vår nya hashtag, säger basisten Mattias Lundberg.
Hans namne, bandkollegan och sångaren Mattias Ström flikar in:
– Mycket inom den hårda musiken ser nog väldigt hårt ut, men de flesta är nog väldigt mjuka.
Mattias Lundberg och Mattias Ström stiftade bekantskap tack vare en studio – men ingen studio där det spelas in musik. Det var i tatueringsstudion som duon fick nys om varandra.
– Jag fick tipset om Mattias Ström via vår gemensamma tatuerare. Han tipsade mig om att Ström var en skön lirare som kunde spela gitarr och sjunga. Jag hade inget band för tillfället, berättar Mattias Lundberg och fortsätter:
– Så Tattoo-Kenneth på G-punkten är modern till det här bandet.
Den självbetitlade trespårsdemon spelades in under snäv tidsram för släpp i samband med livedebuten på Backstage i december i fjol. När kvartetten återvänder till studion i höst, för att spela in två nya singlar, gäckas de inte av tidspress.
– Vi gjorde allt på två dagar för att bli färdiga och det blev lite stressigt. Vi fick de fysiska demosinglarna två dagar innan spelningen. Nu ska vi göra det mer genomtänkt och ge låtarna den tiden de behöver, säger Mattias Ström.
Vad kan publiken vänta sig den 28 juli?
– Tung musik med melodier. De kan vänta sig bra låtar med gung som har bra gitarrmelodier och harmonier. Det är det vi strävar efter.
Till sist, vilken låt önskar ni att Odessia hade skrivit?
– Would? av Alice in Chains. Långt i från kanske världens mest avancerade låt men vilket gung, vilken känsla och framförallt sångharmonierna som Layne Staley och Jerry Cantrell levererar. Vackert men på samma gång mörkt och vemodigt.
Artikeln har tidigare varit publicerad i Varbergsposten
