Sparsmakad. 13 Gården är Titiyos tredje album på 2000-talet. ”Hon har en närmast unik förmåga att lyfta fram musiken och göra den till sin”, skriver recensenten Jan Andersson.
Sparsmakad. 13 Gården är Titiyos tredje album på 2000-talet. ”Hon har en närmast unik förmåga att lyfta fram musiken och göra den till sin”, skriver recensenten Jan Andersson.

Kort biografi i tolv sånger

ANNONS
|

Det spelar ingen roll om hon uppträder med Fläskkvartetten eller Theodor Jensen, om hon längtar efter lullabies eller förfinar Ulf Dagebys klassiska tolkning av Bob Dylans Tomorrow is a long time, det låter ändå som Titiyo. Omisskännligt så. Hon har en närmast unik förmåga att lyfta fram musiken och göra den till sin. Och det är sjävklart menat som beröm. Det är en styrka.

Jag vet inte riktigt hur länge Titiyo har kämpat med det här albumet men det är minsann inget hon har snutit fram. Det både hörs och känns att Titiyo jobbat hårt för att få sitt första svenskspråkiga album precis dit hon vill.

ANNONS

Inte så att hon direkt stressat fram sina tidigare plattor heller (detta är Titiyos tredje album på 2000-talet) men 13 Gården är något annat. Visserligen kan Titiyo rabbla tyska prepositioner och få det att svänga men givetvis blir det vassare när hon har något på hjärtat, mer fyllt av nerv när hon verkligen har något att berätta. Och det har Titiyo. Som aldrig förr.

Hon sjunger om sin pappa och sin dotter, om det lilla livet och det stora, om att knega ihop till hyran på olika företagsevent, om att våga sig fram till scenkanten och ta sin plats i ljuset trots år av självtvivel och misstro.

Skivan är döpt efter den gård i Solna där Titiyo Yambalu Felicia Jah växte upp, och Solna är också namnet på en av skivans skönaste låtar där Titiyo sjunger om sina ungdomskompisar, om den första fyllan, om Noice och Whitney och tunnelbanan hem efter ännu en kväll i Kungsträdgården, allt kompat av regntung triphop.

Titiyo säger om sitt album att man kan ”skymta tripp-hoppen i bakgrunden”. Det känns som en rejäl underdrift. Stora delar av den här skivan, om än inte hela, genomsyras av den där skönt melankoliska 90-talsstämningen och stundtals låter också Titiyo som en stockholmsk Beth Gibbons, fast av nyare årsmodell. Och mer poporienterad.

ANNONS

”Vi har väntat på en blomstertid som aldrig kommer, vi startar om och vi stänger av” sjunger Titiyo i Självantänder och använder ”drinks” och ”eld” som flyktsoda från menlöshet och mörker som hägrar över horisonten. Det märks att hon arbetat med Jonathan Johansson, kanske inte just i den låten, men känslan av tungsinthet går inte att ta miste på.

Ändå bli det aldrig becksvart eller genomdystert. Det handlar snarare om fyra nyanser av grått, där asfalten glänser och natten rusar förbi. När jag nu lyssnar på Drottningen är tillbaka, som kom redan förra året, tänker jag på Embee från Looptroop Rockers och hans fina soloplatta Tellings from Solitaria.

Vissa saker kunde absolut ha dött redan på idéstadiet – chaffisrösten i den annars så sköna Taxi, det udda försvarstalet i Företagsgig, beslutet att döpa första låten till just Första låten – men det är väl lika mycket en randanmärkning som ett bevis på att Titiyo den här gången löpt linan ut och verkligen följt sin vision.

ANNONS