Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/11

"Konsert som får en att tappa andan"

Missade du helgens musikaliska superkväll? Se alla bilder här

När Miles Nielsen sparkar igång sitt Rusted Hearts en bit efter klockan tjugotre är det som om han tillför den sista och avgörande komponenten som lyfter kvällens musikaliska trestegsraket genom atmosfären och ut i omloppsbana. Med sin egensinniga blandning av klassisk amerikansk rock (tänk Tom Petty och Wilco), 60-talssoul (Otis Redding) och powerpop från 90-talet (Jellyfish) är den Illinois-baserade gruppen fullkomligt oemotståndlig live. De nära harmonierna i stämsången och det kollektiva drivet skapar tillräckligt mycket energi för att ersätta både Ringhals 1 och 2 och dessutom lura de mest stelbenta besökarna i lokalen att vicka på höfterna i takt. Och det är svårt att inte hålla med den smått euforiske besökare som konstaterar att ”det här är det bästa ni bokat på länge.”

Det är fascinerande att se vilka musikaliska ekvilibrister som gång på gång dyker upp i Falkenberg tack vare stans Rootsy-entusiaster. Om hallänningarna hade större vett skulle de inställa sig mangrant för att få en sällsynt musikalisk upplevelse. Det här är artister som normalt spelar för långt större publiker och att få se dem i ett sådant här intimt sammanhang är en verklig ynnest. 

Det här är musik som ryms inom den brokiga och inkluderande familj som ofta betecknas som americana. Även om de musikaliska influenserna kan spreta – här hittar man såväl bluegrass, blues och traditionell country som folkmusik, rock och gospel – delar samtliga americana-artister några gemensamma egenskaper. De gör alla musik där berättandet står i fokus, med texter som tar upp livets alla skiftningar, som slår an på djupet så att det vibrerar inombords. Musik som åstadkommer den där svårdefinierbara känslan som bara uppstår när artist och publik tillsammans ger sig hän. Musik som har bootsen djupt nedkörda i vägdammet och befinner sig så långt ifrån listjagande big business man kan komma.

Los Angeles-baserade duon Jim and Sam inleder kvällens kavalkad med avskalad enkelhet och intagande singer/songwriter-atmosfär. Paret som genomför det udda projektet ”en konsert om dagen” under ett år (ja, på riktigt en konsert varje dag), gör här spelning nummer 199. Endast försedda med en akustisk gitarr, en stormembranmikrofon som tar upp allt ljud och två fantastiska röster lyckas de fånga publikens uppmärksamhet från första ackordet. Det är som om folk knappt vågar andas under låtarna för att inte bryta stämningen och frågan är om det någonsin har varit lika tyst i den vanligtvis ganska stökiga Tryckhallen. 

The Mulligan Brothers (som inte alls är bröder utan har hämtat namnet från ett golfuttryck) tar över och fortsätter i samma anda av starka melodier, fenomenal stämsång framförda med avslappnad attityd och visar att man inte behöver mer än akustisk gitarr, fiol och bas för att skapa både sväng och dynamik. Sen skadar det inte att man har en av musikvärldens varmaste röster i Ross Newell och en uppsjö refrängstarka låtar. 
Egentligen borde det lagstadgas om åtminstone ett obligatoriskt besök för alla varbergare och falkenbergare över trettio på någon av säsongens återstående americana-konserter i folkbildande syfte. Det är egentligen oväsentligt vilket namn som står på affischen, det enda man med säkerhet vet är att det aldrig blir dåligt när en liten bit av USA ödmjukt knackar på hallänningarnas dörr.