Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Kent knyter ihop säcken

Kents sista album är allt annat än ett kliniskt avslut.

Kent - Då som nu för alltid (Sony)
Betyg: 4/5

De berättar på radion att antalet besök hos kommunernas familjerådgivare ökat dramatiskt under senare år. Inte för att folk har det sämre med varandra, relationer har alltid varit svårt, men för att de "nya generationerna på ett mer självklart vis ifrågasätter sig själva och sin plats i livet".

Både jag och kentarna och deras publik tillhör generationen som av familjerådgivarna antas vara bra på självinsikt, konsekvens, uppbrott och kliniska, vuxna avslut. Men jag vet inte jag.

Nog är Kent tydliga och stringenta när de nu inleder sitt långa farväl med den här, den sista skivan. Men, nej, de har inte författat det perfekta avskedsbrevet. Snarare ser ni ju på bilderna hur kostymerna liksom skaver som på en släktmiddag där talen som hålls blir en krampande dans med vad som göms mellan raderna. Jag hör Joakim Berg sjunga en isande sorglig sista sång om en kylig resa genom Malibus paradis mot något som tycks vara fullständigt bottenfruset, bortom räddning. Det tar slut där. På en skolavslutning med barnkörer, förstås.

Innan dess får vi elva typiska Kent-låtar som tillsammans snarare utgör en naturlig fortsättning på Tigerdrottningen än en storslagen final. Jo, visst kan man hitta gott om fraser och formuleringar som kan tolkas som såväl återblickar till den egna historien som tappra försök att säga alla de rätta sakerna.

Som alltid med Kent handlar det om uppväxt, vänskap, kärlek, ensamhet, gemenskap. Redan i inledande Andromeda är vi tillbaka på skolgården. Där allt var enklare, men också hårdare. En miljö som har varit central i Joakim Bergs textskrivande.

Men det finns en förlåtande och självrannsakande ton som vuxit sig starkare de senaste åren. Det är inte längre Kent mot resten av världen. Den skoningslösa hållningen har bleknat till förmån för vuxenhetens gråskalor.

"Så finns det någon mening i att säga förlåt? Finns det någon väg som leder oss hem? Finns det ens ett hem där vägen tar slut? Kan du förlåta? Jag kan förlåta. Jag har bara alla mina jävla ord. Alla de där stora tomma orden", sjunger Jocke Berg.

Hela upplägget med hur beskedet om att det nu tar slut förmedlades, till sättet musiken släpps och turnén lagts upp känns väldigt regisserat och kontrollerat. Sentimentalt, men på ett disciplinerat och snyggt sätt.

Jag kan absolut uppskatta det, men det känns väldigt fint när det visar sig att Kents sista skiva är så djupt mänsklig. Splittrad, vacker, ömklig och stolt på en och samma gång. Det finns ingen stor trumma, inga plakat. Man har liksom inte samma behov av att vara det där solida rockbandet längre. Plattan svider som mest i en duo låtar som heter Förlåtelsen och Skyll inte ifrån dig.

Så nej, Kent, det är inte ni. Det är inte vi heller. Ibland blir det bara såhär. Tack och förlåt.