"Han var ju så söt"

HN:s nyhetschef grät framför transistorradion, 7 år gammal.

ANNONS
|

Nyheten når mig mitt i Brunnsbergsrondellen på väg till jobbet;Sven-Erik Magnusson är död. Kastas omedelbart 50 år tillbaka i tiden och landar på en solig trapp tillsammans med Eva-Lotta och en transistorradio. Sven-Erik var 24 år, jag 7.

Jag må ha varit en brådmogen tös, men han var ju så söt - Sven-Erik. Och så såg han så himla snäll ut. Små och stora flickhjärtan klappade extra bara för den sakens skull.

Åldersskillnaden på sisodär 15-20 år spelade ingen som helst roll. Här snackar vi om passion på distans. Att han dessutom sjöng vackert om allt från Lilla söta fröken fräken (hon från Fryken ni vet) eller om Byns enda blondin gjorde inte saken sämre.

ANNONS

Föräldrarna höll inte med. Sven-Ingvars var ett töntigt pojkband som inte på minsta vis kunde mäta sig med vare sig pappas storbandsgigant Duke Ellington eller mammas Monica Zetterlund. Om jag fattade det hela rätt menade de att Sven-Ingvars var alldeles för välartade, välkammade och folkliga. Det fanns något "truddeluttigt" över dem som inte gick hem hos dem.

Men de var snälla, föräldrarna alltså. Så generösa att de köpte en biljett till mig när Sven-Erik och hans bandmedlemmar kom till Kungsbacka och Varlaskolan våren 1967. Jag hade just fått min första klocka som jag var omåttligt stolt över. Att få se Sven-Ingvars live var ungefär lika häftigt.

Pekka Langer var programledare, en dåtidens Pär Lärnström för er som inte var med. Sjuåringen Marie satt som ett tänt ljus i aulan. De var så bra! Och Sven-Erik var såå sööt. Pekka Langer lämnade dock inga avtryck alls.

Avslöjade mina känslor för lekskolefröken dagen därpå. Hon höll med och var minst lika betuttad som jag, fast 15 år äldre. Lekkamraten Eva-Lotta var också kär. Minnesbilden av hur vi sitter på hennes förstutrapp med transistorradion intill och med låten Vid din sida i öronen är glasklar. Eva-Lotta och jag grät av rörelse.

ANNONS

Det var efter upplevelser som dessa som jag började köpa poptidningar och upptäckte att det fanns fler söta pojkar än Sven-Erik Magnusson. Svenne Hedlund i Hep Stars till exempel! I magasinen fanns ofta affischer som kallades elefantbilder. Dem tejpade jag upp på elementet. (Mamma gillade inte att jag förstörde tapeterna.)

Sven-Ingvars föll i glömska och ersattes av grupper som Nazareth, Black Sabbath och senare Queen. Att Sven-Ingvars under tiden utvecklades till ett allt rockigare band med mycket blås gick mig spårlöst förbi. Det var först när jag hängde med jobbarkompisarna under en helkväll på Rondo som jag insåg hur mycket gubbarna (ja, då var de gubbar) utvecklats.

Nu är Sven-Ingvars musikliv över. Men inte musiken. Om jag haft en transistorradio hade jag satt mig på trappen och fällt en tår. Nu får det bli en nedladdning på mobilen.

ANNONS